ÖRONFRÖJD I FOLKTON
Helen Sjöholm: Visor (2002)
Recension av Lollo Asplund, Östgöta Correspondenten
Refrängsångerskan i Benny Anderssons orkester tar ett steg framåt och ger ut sitt första soloalbum. Men här handlar det inte om några 40-talspastischer i Thore Ehrlings anda som "Vår sista dans", stället bjuds på folkton: skillingtryck, visor, spelmanslåtar.
Tillsammans med pianisten Martin Östergren, som spelat med henne i gruppen Mejram, och gitarristen Jojje Wadenius har Helen Sjöholm grävt djupt i den svenska vismyllan. Det hedrar trion att den verkligen ansträngt sig att överraska publiken. Framgången hade varit given om folkkära Helen hade satsat på örhängen av Evert Taube, Cornelis och Björn & Benny. Istället tillbringade hon månader bland noterna på Svenskt visarkiv - och fyndade.
För 1700-talsvisor som "Vid vassen av den krökta ström" eller "Ombytlighet - vår tids gudinna" är inget annat än rena fynden. I alla fall som de framförs här: Martin Östergrens luftiga och lekfulla arrangemang får både Helen och musikanterna att klösa loss - och skaka av sig det där rena och fjära som annars ligger som en avstötande fernissa på den här sortens musik.
Försiktig förnyelse
Spelmansklassikern "Horgalåten" har också fått ett spirituellt stråkarrangemang, som kanske inte faller spelmansmusikspuritaner i smaken, men som gläder oss andra desto mer. Som kontrast till dessa drivande låtar ligger vispärlor som Jeremias i Tröstlösas "Man borde inte sova". Här spelar Martin Söderholm ett jazzlyriskt komp a´la Jan Johanssons "Jazz på svenska". Öronfröjd för dessa ljusa majnätter. "Allt under himlens fäste" och "Här är gudagott att vara" är visor som har levt i folkmun i århundraden och här får en försiktig dusch av förnyelse.
Smått fantastiskt är att Pererik Moraeus och Py Bäckmans "Koppången" (som bl.a. Anne Sofie von Otter sjungit in) så fint smälter in i sammanhanget. Både för att den är nutida och för dess vintermotiv.
Det här är i bästa mening en "ursvensk" platta, som lyfter fram det allmängiltiga i de gamla - och ofta sorgliga - texterna. Helen Sjöholm sjunger klockrent och okonstlat, men ändå med stark inlevelse och prickfri diktion. Och med det där lilla glittret som gör rösten så varm och personlig.
Musikerna spelar med öppet sinnelag, här finns influenser från jazz, världsmusik, ja rentav konstmusik. Lyhörda musiker som Backa-Hans Eriksson på bas eller Jojje Wadenius på gitarr vet att variera sig väl inom kollektivets ramar. Någon gång glömmer de att folkmusik mår bra av lite skit under naglarna och uttrycket blir för prydligt.
In i folksjälen
Den sång som mest tar tag är den vemodiga "Tusen tankar", ett skillingtryck upptecknat efter Thyra Karlsson i Östersund. Tidigare har jag njutit av den i Emma Härdelin och Triakels tappning. Emma framför den tidstroget med tramporgel och fiol, men förflyttas i tanken till en liten norrländsk träkyrka. Helen och musikerna liksom frigör sången, placerar den i nutid och skänker den ljus och rymd. Det är stort!
"Tusen tankar" är en av de finaste folkvisor vi har. Helen kommer nu att sjunga den rätt in i svenska folksjälen. Det är en tanke som gör mig varm ända in i hjärteroten.
VÄRLDSKLASS Helen Sjöholm
gör det svårt att hålla tillbaka
tårarna. Foto: Pontus Höök
KRISTINA ÄR MAGISK
CD: Kristina - At Carnegie Hall (2010)
Musikalskiva av Benny Andersson och
Björn Ulvaeus, med Helen Sjöholm,
Russell Watson, Kevin Odekirk och
Louise Petre.
Recension av Jens Peterson, Aftonbladet
DRAMA. Världsklass mitt i musikalvärldens hjärta. Svenska Kristina gjorde succé på Carnegie Hall. De två septemberkvällarna i New York var fantastiska.
Inspelningen påminner om rysningarna under Helen Sjöholms " You have to be there". Ögonen blinkar lite nervöst för att hålla tillbaka tårarna. Applåderna efteråt vill aldrig ta slut.
Björn & Bennys bästa
Jag är säker på att även den som inte såg konserterna blir tagen av den här starka uppsättningen. "Kristina från Duvemåla" kan vara det bästa Björn och Benny har skrivit, och de engelska texterna fungerar utmärkt. "Twilight images calling" och "Summer rose apple tree" är sångvänlig poesi som ger samma nostalgiska doft som den svenska astrakanen.
Helen Sjöholm är en uppenbarelse, men hon är i gott sällskap. Louise Pitre som Ulrika ger en bitter intensitet till "Never". Russell Watson är en övertygande Karl-Oskar och Kevin Odekirk tar väl till vara Roberts paradnummer "Gold can turn to sand".
Och när kören klingar ut i "We open up the gateways" dansar hjärtat iväg västerut.
En lång resa
En påkostad förpackning med texthäfte och bilder från konserterna i New York. Det här är lite kortare på cd än det svenska albumet från 1995, men allt väsentligt finns med.
Kristina har gjort en lång resa. Men det här internationella albumet kan starta nya resor, inspirera fler att sätta upp och sjunga musikalen. Så frön som växer till många astrakaner. Eller summer rose apple tree.
SPÄNNANDE ARBETSÅR FÖR HELEN
Direkt från Kristina från Duvemåla-konserten i London förra veckan flög Helen Sjöholm till Hamburg där inspelningarna av Simon och ekarna pågår. Sveriges stora musikalstjärna har fullt upp. I helgen kommer hon till Skåne för fem utsålda konserter när Malmö Brandkårs Musikkår firar hundraårsjubileum på Malmö Opera.
I Simon och ekarna, filmen som baserar sig på Marianne Fredrikssons roman, gör Helen Sjöholm den kvinnliga huvudrollen som Simons mamma Karin. Hon tar inte en enda ton i hela filmen.
- Det är fantastiskt roligt, ett helt nytt sätt att arbeta för mig, säger Helen på telefon från Hamburg under en paus i filminspelningarna. Hon har visserligen jobbat med film förut, bland annat i Så som i hímmelen.
- Men detta är en större roll
och känns som en jätteutmaning. Överhuvudtaget tycker jag att det här året bjuder på så många spännande händelser. Konserten med Kristina från Duvemåla i London i förra veckan och så den här filmrollen som är lite av det jag drömt om att få pröva på. Dessutom väntar en spännande sak på Stadsteatern i Stockholm i höst, Aniara, så totalt sett känns det här som mitt mest spännande arbetsår sedan Kristina från Duvemåla-premiären i Malmö.
Efter den rosade Kristina-konserten
i London i onsdags hade Helen bokat ett tidigt plan till Hamburg följande dag.
- Visst märker man att flygstoppet påverkar projekt som det här, men jag hade sådan tur. Mitt plan var försenat och gick tio i elva. Klockan elva stängde de Heatrow.
Simon och ekarna utspelar sig 1939-1950.
- Det känns just nu lite som om vi transportmässigt förflyttats tillbaka till den tiden, 70 år tillbaka, genom flygstoppet. Trots sitt späckade schema ser Helen Sjöholm fram emot att komma till Malmö Opera och Brandkårens Musikkårs jubileum.
- Det är alltid ett kärt återseende. Jag har jobbat med dem sedan jag kom till Malmö för 16 år sedan och det är alltid lika roligt.
Har du fått bestämma själv vad du ska sjunga?
- Det finns önskemål och jag är med på det. Det blir sånger både ur Kristina och Chess och kanske någon dänga som både publiken och jag tycker är kul.
Jag läser i kvällspressen att du är färdig med Kristina, men vi får höra låtarna ändå?
- Jag kommer aldrig att känna mig klar med den musiken och konserterna i London och New York med Kristina på engelska har blivit lite av en nytändning. Sångerna har fått nytt liv. Däremot tror jag inte jag kommer att göra på scenen mer.
Så om det blir en uppsättning i London får vi inte se dig där?
- Jag börjar bli för gammal. Det får finnas nya Kristinor och det kommer det att finnas, bland annat i Finland där de sätter upp musikalen.
Vad har det betytt för dig att göra konserterna med Kristina från Duvemåla i New York och USA. Har det genererat andra erbjudanden?
- Jag har fått ett helt nytt kompisgäng i USA, lärt känna fantastiska människor. Och New York genererade ju London, det känns stort i sig att ha fått uppleva Carnegie Hall och Royal Albert Hall.
Lika mycket ser Helen fram emot att få komma tillbaka till Malmö Opera scen.
- Och att få träffa Marianne Mörck, Christer Nerfont, Fredrik Lycke och alla de andra igen. Det blir härligt!
Jubileumskonserterna äger rum på Malmö Opera fredag, lördag och söndag.
Yvonne Erlandsson