111014 Skeppsholmskyrkan - Stockholm
111008 Palatset - Stockholm
110728-110730 BAO - Göteborg & Stockholm
110702 Nösunds Värdshus
110128-110129 Euforiaturné - Sundsvall
Gästbloggare: Florence Ziethen
Hej alle sammans.
Här kommer min rapport om helgen i Sundsvall.
GENREPET:
Avspänt, lättsamt och roligt. Med de tre orden tycker jag man kan sammanfatta genrepet som gav mersmak och bra vibbar inför lördagens konserter. Svårt att hålla sig för hjärtligt skratt när Helen mäter sin livstid i antalet WC-ankor och konstaterat att livet går fortare än vad man tror. Åh nog är det så. Genomskärande sång med perfekt klang och ren musikglädje upplevdes inifrån själen.
PREMIÄRKONSERT:
En färgsprakande, pulserande, och lustfylld show. Fantastiskt fint ljusspel med passande bakgrunder och snabba foto från 80 talet glimtar snabbt förbi. En snygg ordnad scenografi om man kan kalla det så i en konsert. Det var liksom pedantiskt sorterat på scenen trots alla musiker åh grejer, något som annars brukar upplevas som rörigt. Sången var fantastisk och hela konserten hade klass. Hela konserten började försiktigt, lugnt och stillsamt med låtar som "Varje sår söker ett sår" följt av "Ljudet av ett regn". Pulsen börjar stiga ett par låtar in i konserten för att sedan vara på topp när tempot och energin ökar till en färgsprakande show då det är omöjligt att inte svänga med i tankterna. Avslutningen är nästan häktisk men fantastisk trevlig då Helen berättar om tiden då hon var 14 år och gick i högstadiet och livet var som livet brukar vara för en äkta fjortis. "Barpianisten" och "Gabriellas sång" får hjärtat att dansa medan konserten lider mot sitt slut.
Ett blomsterhav omsveper Helen medan applåderna talar för succé. Tre extra nummer spelades och Helens gamla barndomsvän Anna Stadling är med på ett hörn i en av låtarna och en till synes lycklig Helen tackar till slut för sig och lämmnar scenen med famnen full av blommor.
EFTERÅT:
Efter sista konserten signerade Helen och Jojje cd skivor i foajén och en lycklig, fin, och minnesvärd musikafton är till ända och vi som var på plats lämnar Tonhallen med ett leende på läpparna och önskar Helen lycka till på den fortsatta Sverigeturnén.
Det jag personligen upplevde under konserten var lycka. jag satt åh tänkte på hur lyckligt lottad jag är i världen som har möjlighet att gå och lyssna på fina musikstycken LIVE i en fin konsertsal med orkester och allt glamoröst omkring det hela. Att få ta del av finkulturen och uppleva livskvalitet på ett sätt som för många är omöjligt. De tankarna säger lite om vilken klass konserten hade och liksom en av tidningarna skrev så var ribban högt belägen, men om någon fixar det så är det ju Helen.
Ha det gott och lyssna väl!
Kram från Florence.
Det är inte lätt att ta sig till Nösund, det vet jag av tidigare erfarenhet. Men den här gången verkar det bli krångligare än vanligt! Från början har Västtrafiks reseplanerare rekommenderat tåg och bussar med en sammanlagd restid på 1 timme och 40 min. Men samma dag som vi ska åka uppmärksammar vi att en delvis annan rutt föreslås, som kommer att ta en timme längre tid, så vi gissar att en plötslig ändring i tidtabellen gjorts.
Vi möts på tåget mot Stenungssund; Tina, hennes väninna Karin och jag.
Tina har jag träffat tidigare, men Karin är en ny bekantskap för mig. I Stenungssund fortsätter vi med Orust Express. Plötsligt, då vi kommer till Varekil, ser vi den buss vi ursprungligen skulle ta, skyltad Nösund! Vi kastar oss av bussen med allt vårt pick och pack för att byta, och når slutligen fram till idylliska Nösunds Värdshus. Under resan har vi främst pratat engelska, och det har gjort sådant intryck på mig att jag nu tror att jag befinner mig på utlandssemester! I huvudet börjar jag fundera ut lämpliga engelska formuleringar för att checka in. Tills det står klart för mig att jag fortfarande befinner mig inom Sveriges gränser och klarar mig alldeles utmärkt med svenska... Lustigt nog får jag exakt samma rum som förra sommaren, då jag besökte Nösund för ett par konserter med Anders Ekborg. Jag är den ende av oss som ska stanna över natten, och låter därför Tina och Karin ställa ifrån sig sina grejor i mitt rum.
En stund senare på eftermiddagen träffas vi på värdshusets altan för att dricka en kopp te och fördriva tiden fram till kl 18.15 då supén som föregår konserten tar sin början. Även då talar vi mestadels engelska, och då vi strax därpå sitter vid middagsbordet kommer jag på mig själv med att beställa "a glass of white wine, please". Jag som normalt avskyr att prata engelska och sällan yttrar mig mer än nöden kräver! Vi är inte riktigt nöjda med vår bordsplacering, och tycker att vi hamnat långt bort ifrån scenen, med tanke på hur tidigt vi gjorde vår bokning. Hur ska vi nu kunna ta några bra bilder till fansidorna!? Men det är bara att gilla läget.
Till vår förskräckelse har strömmen försvunnit en stund tidigare, för stora delar av Orust! Vi vågar knappt tänka på hur det ska gå med vår mat. Jag har inte ätit någonting sedan frukosten och börjar bli ordentligt hungrig! Ännu mindre vågar vi tänka tanken att konserten kanske kommer att ställas in, men det finner vi inte sannolikt, för sjunga, spela gitarr och piano hoppas vi att de medverkande till nöds ska kunna klara ändå, utan strömförsörjning, om än med reducerad ljudvolym!
Vi hinner serveras en utsökt (kall) skaldjurssufflé till förrätt innan ljuset äntligen kommer tillbaka, så att den likaledes mycket goda varmrätten; sejrygg, också kommer på bordet. Desserten består av frusen youghurt med bär och är inte fel den heller.
Desserten ingår dock bara i menyn för dem som bor på Nösund, övriga får betala ifall de vill beställa den. Koppar står utplacerade på borden, och då kaffet serveras tar jag för givet att även det ingår i priset, men kaffet visar sig kosta 22 kr per kopp, även för boende, vilket jag tycker känns lite ogint. Då kunde man ha lagt till några kronor på artistpaketet istället, och låtit det ingå.
Strax efter nio tar så äntligen Helen och hennes trogna medmusikanter Martin Östergren och Jojje Wadenius plats på scenen, och så här ser det ömsom finstämda och ömsom festliga program ut, som vi bjuds på:
Euforia
Vid vassen av den krökta ström
Kvinnan för dig
Man borde inte sova
Karlsson Evig Vår - Helen Sjöholm & Jojje Wadenius
Sängen - Jojje Wadenius
Horgalåten
Varför ska jag vara med? - Martin Östergren
Mitt lilla barn - Jojje Wadenius
Kalles klätterträd - Special guest appearance; Ruben Granditsky Sjöholm!
PAUS
Sommarkort
Lustvin dansar en gavott med de fem sinnena
Kärleksmorgon - Jojje Wadenius (instrumental)
Jag är det fulaste som finns - Martin Östergren
New York
Sverige
Ett slag för dig
Gabriellas sång
Siv och Gunne
Spiralsången
Mycket finns att säga om det föredömligt sammansatta och omväxlande programmet. Jag har faktiskt svårt att räkna upp några favoriter, eftersom jag då skulle få återge minst halva låtlistan! En del Billy Joel blir det naturligtvis, i mitt tycke precis lika bra i detta mindre format som under Euforiaturnén tidigare i år. Ett par av låtarna känns igen från Helens första album; Visor, och både Jojje & Martin tillåts ta ordentlig plats under konserten och framför flera egna nummer. Ett oväntat, men mycket positivt och trevligt inslag, är Kents fina låt Sverige! Riktigt förskräckt blir jag då jag förstår att Jojje och Helen tänker framföra Olle Adolpsons Karlsson Evig Vår. Det är den absolut sorgligaste sång jag vet, jag gråter alltid floder när jag hör den! Och den här kvällen är inget undantag, tårarna börjar rinna redan efter några få toner, eftersom jag vet hur sorglig den kommer att bli... Men väldigt bra naturligtvis! Den avslutande Spiralsången är desto roligare, inte minst koreografin och mimiken hos de medverkande.
Men kvällens höjdpunkt är utan tvekan barnvisan Kalles klätterträd, då Helens son Ruben, 4 år, kliver upp på scenen och orädd greppar mikrofonen! Även barnen Östergren är behjälpliga på ett hörn, och tillbringar delar av sången i pappas knä. Jag skulle aldrig komma på tanken att höja kameran mot barnen i något annat sammanhang, men nu är de plötsligt en del av showen och befinner sig på scenen. Inser dock att dessa bilder inte är lämpliga att lägga ut på fansidorna, vilket Helen bekräftar efter konsertens slut att hon helst inte vill. Vi tycker riktigt synd om Helen som inte alls mår bra i sin hals, även om det inte är någonting som jag, för min personliga del, uppfattat ett spår av under kvällen, inte ens i den krävande Gabriellas sång.
Efter konserten blir Karin och Tina upphämtade med bil av Karins pappa och själv övernattar jag i mitt lilla trevliga rum innan jag dagen därpå tar buss och tåg hem till Stockholm igen. Ser förväntansfullt fram emot kommande Nösundsbesök, och hoppas att det inte är sista gången jag får uppleva Helen på denna vackra och rofyllda plats...
Igår morse hoppade jag på tåget mot Göteborg, och mitt livs första BAO-konsert! Dryga tre timmar senare checkar jag in på centralt belägna Grand Hotel Opera. Tillbringar en stund framför datorn innan jag stämmer träff med Simon och hans mamma, som kommer att bli mitt sällskap under kvällen. Efter en välsmakande och prisvärd middag på Jensens Bøfhus vandrar vi i sakta mak mot Trädgårdsföreningen, dit BAO denna kväll hunnit på sin sommarturné.
Vi är bland de första i kön, men strax fylls den på allt mer, mestadels av människor i mogen ålder som fäller upp campingstolar att sitta i. Stor irritation uppstår i ledet eftersom sent ankommande publik inte begriper, eller bryr sig om, att kön svänger av längs med trottoaren, utan placerar sig framför dem som köat länge. Vakter efterfrågas, men tyvärr lyckas den karl som går ut till de uppretade besökarna inte alls styra upp situationen, utan lämnar dem till slut åt sitt öde.
Men ska jag vara sanningsenlig är det egentligen inte i den kön Simon och jag står, utan vid järngrinden strax intill, där det står Kassa och Gästlista. Där får vi husera helt ensamma en bra stund innan fler sluter upp bakom oss. Då och då förnimmer vi svaga toner inifrån scenen, där soundcheck pågår, bl.a. Helens röst i Kära Syster. Strax efter halv sex släpps vi in på området. Då har jag hunnit få en stor och kraftig karl bakom mig som hela tiden gör allt för att trängas. När vi kommer fram till killen med listan ropar han högt över min axel "Är det du som har gästlistan?" och tycks anse sig vara en "very importand person", som bör släppas förbi. Men jag ignorerar honom totalt, kliver fram och säger mitt namn. Simon, som ska släppas in tillsammans med mig, lyckas med viss möda också ta sig förbi honom, och jag kan inte låta bli att undra på vilka premisser den ohyfsade karln hamnat på listan. Han kan åtminstone inte ha blivit inbjuden pga sitt artiga och belevade sätt!
Det är en bit att gå fram till scenen, men eftersom flertalet av de köande uppnått, eller närmar sig, pensionsåldern är det ingen som springer. Vi inväntar Simons mamma, som passerat genom den vanliga entrén, och bestämmer oss efter moget övervägande för att slå oss ned strax bakom dansbanan, på vita plaststolar som finns till utlåning. Så länge dansbanan är tom ser vi alldeles utmärkt, och jag tror mig. t.o.m. kunna ta några hyfsade bilder. Tills jag plockar fram kameran och upptäcker att den saknar batteri! Batteriet har jag lagt på laddning hemma i köket kvällen före, och där ligger det vackert kvar! Redan nu dalar mitt humör betänkligt...
Annars sitter vi alldeles utmärkt på våra platser. Att stå rätt upp och ned i fyra timmar lockar mig inte nämnvärt, och att hoppa och dansa nära scenen skulle jag behöva genomgå en smärre personlighetsomvandling för att ge mig på. Det vore helt enkelt inte jag. Dock är det ett elände att förflytta sig från stolen när man väl kommit på plats, det är extremt trångt mellan stolsraderna. Man riskerar hela tiden att oavsiktligt knuffa någon, eller trampa i någons medhavda matsäck. Det finns några smala gångar där man kan gå, men de är alltför få. Simon och jag lyckas i alla fall ta oss fram till skivförsäljningen innan konserten börjar. Där finns inte mycket som vi saknar, så vi nöjer oss med varsin signerad turnéaffisch.
Till slut blir klockan 19.00 och programmet sätter igång! Ett par tjejer ur BAO-praos inleder dansen, tätt följda av ytterligare par. Benny har för vana att utlysa en tävling, och utlova 50 kr till det par som är först ut på dansbanan. Men den här kvällen har han svårt att hinna se vilka det är, och ropar uppfordrande på Görel, som kommer till undsättning och reder ut situationen.
Här följer delar av låtlistan, som jag till stor del har Simon att tacka för! Inte minst de instrumentala inslagen. Något missförstånd kan dock ha smugit sig in, och i så fall ber jag om ursäkt för det:
Glasgow Boogie
Calle J:s vals
Schottis i Tyrolen
När tvenne hjärta slå
För dig
Kära Syster
Det är vi ändå
Gladan
New Dehli
Nu mår jag mycket bättre
Månstrålar klara
Midsommarpolka
Beatrice
Upp till dig
Allt syns när man är naken
Bonde söker fru
Sommaren du fick
Kisses of Fire
PAUS
De ljuva drömmarnas orkester
Aj aj aj vilken röd liten ros
Drömmen om Elin
Lottis schottis
Vitalins vals
Födelsedagsvals till Mona
Skenbart
Fait Accompli
Bälter Svens paradpolkett
Jag hör...
Laureen
En dag i sänder
Gamle svarten
Vår sista dans
Sole Mio
Cadillac
Hawaii
Hasta Mañana
I Do I Do I do
True Love
Du är min man
Potpurri:
-
Säg det med ett leende
-
Vårat gäng
-
Bättre och bättre dag för dag
- Ett glatt humör
Why did it have to be me
Konserten avslutas med att orkestern vandrar ner ifrån scenen och ut på dansbanan, där de blandar sig med publiken medan de fortsätter att spela. Därefter ser jag för min inre syn hur orkestermedlemmarna sakta försvinner från dansbanan in bakom scenen med sina instrument, och hur man hör musiken tona ut allt mer, för att slutligen tystna helt. Det tycker jag skulle ha varit den mest effektfulla avslutningen på kvällen. Men till min förvåning kliver de upp på scenen igen och stämmer upp i ännu ett extranummer; O Klang och Jubeltid. Förvisso en av mina absoluta favoriter på nya plattan, men den kunde ju ha vävts in någon annanstans i programmet.
Det som saknas i låtlistan ovan är en lång rad schottisar, polskor och valser som inte ens oraklet Simon vid min sida klarat av att namnge.
Helen bär två olika klänningar under kvällen; den orangefärgade med guldkrage som hon även bar under framträdandet på Allsången tidigare i sommar, samt en blålila vacker klänning, ibland med scarfs, och i Skenbart med pälskrage.
Här följer en kort sammanfattning av vad jag upplevde som positivt och negativt under kvällen. För att spara det bästa till sist börjar jag med de negativa intrycken:
1. Vi satt för långt från scenen för att jag skulle bli känslomässigt berörd. Jag behöver se ögon, minspel och gester på dem som sjunger och spelar. Nu såg jag dem knappast alls, förutom på storbildsskärmar, och hur kul är det på en skala? Missade även fansens rockande på det smala utrymmet mellan scenen och dansbanan.
2. Jag har aldrig lärt mig dansa. För mig var de dansande paren mest ett irritationsmoment som skymde sikten, och förhindrade sittplatser långt fram. Dessutom undrar jag varför i hela fridens namn man tillät folk att stå på dansbanan, närmast scenen? De måste ju rimligtvis ha varit i vägen även för de dansande.
3. Volymen var alldeles för låg, särskilt under inledningen av kvällen. Jag vill känna bastonerna vibrera genom kroppen! Det fanns undantag, men dem återkommer jag till under de positiva punkterna...
4. Det glömda kamerabatteriet. Ett klart irritationsmoment. Fotograferingen hade både hållt mig sysselsatt under den 4 timmar långa konserten, och troligen fått mig att inta en bättre position framför scenen i andra akten, så att jag sluppit gnälla så mycket!
Nu till de positiva inslagen:
1. Bennys mellansnack. Det kändes ovant och kul att höra honom prata live.
2. Helen såklart.
Det var härligt att höra henne i Kära Syster, för att inte tala om En dag i sänder, som i mitt tycke var kvällens bästa låt! Hon var dessutom väldigt rolig, t.ex. i det sorgliga partiet av Hawaiilåten.
3. Tommy. På grund av den måttliga volymen under konserten stack Tommys kraftfulla röst ut, och blev den som hördes allra bäst. Och han framförde riktigt starka låtar; Fait Accompli, Jag hör... och Cadillac, för att nämna några. Dessutom var han rolig.
4. Kalle. Överraskade med både röst och känsla i Beatrice och O Sole Mio.
5. De skivförsäljande barnen som rörde sig bland publiken under kvällen. Speciellt en liten tjej, som dansade fram i takt med musiken! Jag såg efteråt på hennes efternamn att hon var barn till en av de medverkande i orkestern. Äpplet faller inte långt ifrån päronträdet!
6. TV-teamet från SVT som så diskret lyckades spela in konserten utan att störa publiken.
7. Sist men inte minst; det trevliga sällskapet, som jag inte velat vara utan! Simon kände jag sedan tidigare, men även hans norrländska mamma var en mycket trevlig bekantskap.
Vid elva var konserten slut och efter en halv evighet lyckades vi ta oss ut från Trädgårdsföreningen och återvända till våra respektive hotell. Idag var det dags att åka hem igen, men redan imorgon stundar en ny BAO-konsert, denna gång på på Galejan, så fortsättning följer...
Galejan 30 juli
Jag är tidigt på plats utanför Skansen, strax före kl 16, trots att jag inte stämt möte med Julia förrän halv fem. Köper en korv att stärka mig med inför den långa kvällen och får syn på Karin utanför entrén. Hon har en biljett att hämta ut, och har fått uppgift om att en specialkassa för evenemanget strax ska öppna i kassa 3. En skylt med Press och VIP sätts fram och vi väntar tålmodigt, ivriga att kunna ansluta oss till kön uppe vid Galejan, för att få så bra platser som möjligt framme vid scenen. Så småningom tar vi tacksamt emot våra biljetter och går backen upp till den bakre Skansenentrén. Där ringlar kön redan lång, men Karin travar förbi allihop, fram till vännerna som innehar tätpositionen, och som hon träffat redan tidigare under dagen. Av bara farten följer Julia och jag med henne, och trots att jag normalt är fullkomligt allergisk mot folk som tränger sig före i köer är jag snart så upptagen av att hälsa på både svenska och utländska vänner, och att kassera in pengar för de exemplar av Aftonbladet jag inhandlat till några av dem dagen innan, med det stora BAO-reportaget i, att jag helt lyckas glömma bort att tränga mig är exakt vad jag gjort själv den här gången!!
Efter en lång och varm väntan släpps vi äntligen in, efter att ett antal rullstolsburna givits företräde. Jag och Julia, som inte varit på Galejan tidigare, känner oss lite villrådiga, men skyndar efter de andra fram mot dansbanans entré, som ännu så länge är avspärrad med rödvitt band. Vi gör sällskap med Maria från Italien. Efter ytterligare en stunds väntan tas bandet bort och vi släpps fram till scenen. Då spelningen börjar påpekar Benny att meningen är att man ska kunna dansa på dansbanan, men att tre publikled stående framme vid scenen är OK. Jag, Julia och Maria står i det tredje ledet, så vi känner oss säkra, men bakom oss finns fortfarande flera led till, så folk skingras väl inte riktigt på önskat sätt. Dock ser vi par som dansar bakom vår stora klunga, så viss plats måste ändå ha skapats på golvet.
I Göteborg ett par dagar tidigare upplevde jag att jag satt för långt ifrån scenen för att få någon närhetskänsla, och blev inte riktigt berörd av vad som utspelade sig. Men nu när jag står endast någon meter från scenkanten upplever jag det helt annorlunda! Musiken rycker tag i mig och gör mig glad, redan i inledningsnumret Glasgow Boogie! Inte heller ljudet kan jag klaga på denna kväll, bastonerna känns i kroppen och även utanför arenan hör man orkestern alldeles utmärkt. Ungefär en timme härdar vi ut framför scenen, Julia och jag, tämligen trångt packade tillsammans med BAO- och ABBA-fans från ett otal länder. Sedan är vi nära att drabbas av värmeslag, och jag märker hur känseln i mina fötter börjar försvinna, vilket är en smula illavarslande så tidigt på kvällen. Så vi viskar till Maria, som står intill oss, att vi går ut ett tag. Njuter av fläktarna som möter oss där utanför. Vi går runt en stund på området. Det är mycket folk som sitter och står överallt, men det är ändå betydligt lättare att ta sig fram än på Trädgårn i Göteborg. Köper årets första julklapp; ett exemplar av O Klang och Jubeltid, signerat av Benny, Helen och Tommy! Efter en stund går vi in igen och ställer oss invid väggen i ett hörn av dansbanan, och förflyttar oss så småningom till ett annat hörn, där vi upptäcker att vi ser ännu bättre.
Programmet är sig i de stora hela likt, åtminstone har inga för mig märkbara förändringar gjorts. Och det är ungefär samma låtar som sist som gör starkast intryck på mig;
Glasgow Boogie, Kära Syster, Det är vi ändå, Beatrice, Allt syns när man är naken, Sommaren du fick,
Fait Accompli, Jag hör, En dag i sänder, Cadillac och True Love. Har lite svårt för Du är min man, men å andra sidan är det härligt att se dansbanan fyllas till sista plats, för det är onekligen en populär danslåt! Försöker fotografera från de flesta platser där jag står, men ständigt kommer huvuden i vägen. Tänker i mitt stilla sinne att en maxlängd på 1,50 för att få beträda dansgolvet inte hade varit så tokigt! Några av ABBA-fansen har en banderoll med sig som de vecklar ut nedanför scenen. Blir nästan lite sorgsen när jag ser den, och tänker att det här är vad som återstår för dem nu; ABBA-låtar med en av originalmedlemmarna på scenen. Närmare än så kommer de inte...
I pausen står jag i en evighetslång kö för att köpa vatten. Men när jag kommer fram är vattnet slut, endast Ramlösa finns kvar, så det får bli ett glas vin istället. Andra akten är om möjligt ännu bättre än den första. Ifall vinet har någon del i det ska jag låta vara osagt, men humöret och stämningen är på topp, och jag är böjd att utse konserten till ett av de trevligaste evenemang jag besökt på hela året! Så listan över negativa påpekanden blir kort den här gången, och består bara av två saker som ingen rimligtvis kan lastas för; det var för varmt när vi kom dit - och fötterna värkte när vi åkte därifrån...
Med kort varsel visade det sig att Helen skulle medverka i en konsert på nyöppnade Palatset, som är beläget på Riddarholmen i Stockholm, igår den
8 oktober. En plats där barn och ungdomar bl.a. kan ägna sig
eget skapande inom film, litteratur, musik och scenkonst.
Först blev jag en smula stressad och undrade förtvivlat hur jag skulle lyckas inrymma även detta i helgens planer, utanpå allt annat. Men då jag tänkte närmare på saken insåg jag att det skulle gå alldeles utmärkt!
Sagt och gjort, vid tretiden igår eftermiddag mötte jag Kristina på Palatset, och strax därpå Simon. Fick även tillfälle att hälsa på Hjördis för första gången, som jag tidigare bara känt igen till namnet. Hon bar en helt bedårande liten kille i famnen, som var nästan osannolikt snäll under framträdandet.
Konsertlokalen var liten, och där fanns inte många sittplatser.
Vi slog oss ned på första raden. Drabbades genast av dåligt samvete eftersom detta var en plats tillägnad den yngre generationen, och här satt vi och skymde sikten på första bänk!! Men den känslan försvann strax, då jag upptäckte att flertalet av dem som fyllde upp stolsraderna bakom oss var vuxna, och inte barn.
Ett gäng unga killar sound checkade uppe på den lilla scenen. Vi undrade i vårt stilla sinne om detta verkligen var husbandet, och vad i hela fridens namn Helen i så fall skulle framföra tillsammans med dem!? De såg definitivt inte ut att kunna ackompanjera henne i Euforia, men knappast heller i barnvisor. Kristina hörde sig för, och fick veta att det inte var husbandet vi såg, utan Sixten & the Cupcakes; ett av ungdomsbanden som håller till på Palatset. Mystiken tätnade. Vad för slags program skulle vi få lyssna till egentligen?
Strax introducerades de medverkande, och husbandet & Helen tog plats på scenen. Helen var klädd i svarta tights, grå- och svartrandig trikåklänning, där en ordentlig kula nu framträdde, svart jacka och svart scarfes virad om halsen. Detta lät hon oss lyssna till:
Cowboysnack (med inledande recitation)
Come Give Me Love
Inatt är hela staden vår (duett med Moa Holmsten)
Programmet kändes oväntat och udda, lite grand som en ungdommspelning, vilket kanske inte var helt långsökt eftersom vi befann oss på Palatsert, utan bara gjorde det hela ännu mer spännande! Efter att Helen lämnat scenen fortsatte konserten med ett par egna låtar av Moa Holmsten; en ung tjej som jag inte haft tillfälle att stifta bekantskap med tidigare, husbandet och Sixten & the Cupcakes. I den sista låten som husbandet framförde medverkade en väldigt ung trummis ifrån huset.
Efteråt fick vi möjlighet att växla några ord med Helen, och därefter gav vi oss av, mycket nöjda med vår upplevelse, trots att den denna gång blev ganska kort!
Satt som på nålar på min jobbkurs i fredags eftermiddag. Strax före fyra märkte jag hur läraren började runda av dagen, och då lyckades jag smita iväg, under förevändning att jag hade ett viktigt möte. En stund senare träffar jag några av Helens allra trognaste fans på Hötorget, där en stor och vacker blombukett inhandlas, efter mycket diskuterande hit och dit. Därefter gör vi ett nedslag på ett av Gallerians caféer, där även Maria från Italien ansluter, efter att ha irrat runt och letat efter oss längs Hamngatan en bra stund. Så småningom beger vi oss i samlad tropp ut till Skeppsholmen, vars vackra gamla kyrka uppe på höjden lyser mot oss från långt håll. Kyrkan är numera omgjord till konsertlokal och går under namnet Eric Ericssonhallen.
Vi är först i kön, frånsett Rachels föräldrar som kommit strax innan oss. Det blir en något kylslagen, men trevlig, väntan på insläppet, och hela den främre delen av kön är fylld av välbekanta ansikten!
Vi slår oss ned på höger sida av mittgången, på andra bänk. På den första bänkraden är några av platserna reserverade. Konserten inleds effektfullt genom att 180-årsjubilerande Lunds Studentsångare, undre ledning av Michael Bojesen, sjungandes och till synes oorganiserat kommer in från olika håll och tar plats på podiet. Det går rysningar längs ryggraden, så tjusigt sjunger de! Vi får vänta en bra stund innan Helen gör entré, men det känns inte som någon stor uppoffring då kören framför det ena stycket vackrare än det andra. På piano kan vi njuta av Janåke Larson och Helens trogne följeslagare Martin Östergren. Så här ser kvällens program ut i sin helhet:
Tre madrigaler
Thomas Morley
Op. 26
Niels W Gade
Det är därför vi lever
Bo Holten
Så tag mit hjerte
Michael Bojesen
Horgalåten
Trad
Sverige
Joakim Berg
O klang och jubeltid
Benny Andersson
En sång som handlar om sig själv
Schubert / Alfredson
The Ballad Of Little Musgrave And Lady Barnar
Benjamin Britten
PAUS
Lux Aurumque
Eric Whitacre
Ubi caritas
Ola Gjeilo
Gesang der Geister über dem Wasser
Franz Schubert
Mittagsruh
Richard Strauss
Gabriellas sång
Stefan Nilsson
Du är min man
Benny Andersson
Det är till större delen en vacker och stämningsfull konsert, och avslutningen blir, liksom inledningen, extra effektfull! Då bryter Helen av det delvis ganska allvarsamma programmet med glada och svängiga Du är min man. Även om den normalt inte hör till mina favoriter tycker jag att den gör sig väldigt bra som kvällens extranummer, då kontrasten mot övriga låtar är stor. Helen är klädd i svarta tights och svart guldmönstrad klänning. Efter konserten tar jag avsked av vännerna och skyndar snabbt hemåt, eftersom jag ska upp tidigt morgonen därpå. Lite vemodigt känns det onekligen att inte veta när man nästa gång får njuta av Helens vackra stämma!