Blogg 2009 - Helen Sjöholm

2010

101217 Musikplats Stockholm

101116 Lunchspelning - Stockholm

101018-101023 Aniara - Stockholm

100529 En Touch Av Taube - Göteborg

100414 Kristina - London

100213 Tribute to Stephen Sondheim - Stockholm

Berwaldhallen 13 februari

Hade med förväntan sett fram emot eftermiddagens Sondheimhyllning på Berwaldhallen med två av mina favoritartister! Vid middagstid tog jag tunnelbanan in till T-Centralen för att möta Christina och hennes mamma som kommit resande från Göteborg över dagen, enkom för denna konsert. Tyvärr hade jag tagit miste på ankomsttiden och kom en halvtimme för sent, men vi sammanstrålade på Åhléns Restaurang och tog en fika tillsammans med Isabel innan det var dags att ta bussen ut till konserthallen. Isabel hade hunnit se konserten två gånger redan och lovordade den varmt!

Vi var långt ifrån ensamma som stod och väntade på bussen vid Sergels Torg, men vi stod strategiskt placerade och lyckades få plats. I snigelfart kröp bussen längs de snöiga gatorna och strax efter halv tre var vi framme. Vi hade inte gjort någon gemensam biljettbokning, utan Christina och hennes mamma satt på främre parkett medan jag själv travade upp ett par våningar till andra radens fond då ringsignalen ljöd. Där uppe hade jag min plats på allra första raden, men för att se främre delen av scenen var jag tvungen att luta mig fram, annars skymdes jag av räcket. Att fotografera i den ställningen blev en smula ansträngande eftersom det var svårt att hålla kameran stadigt.

Då jag råkar ha några av Peter Jöbacks absolut trognaste fans i bekantskapskretsen har jag hängt med på en del Peterkonserter genom åren. Helen tycker jag väldigt mycket om, och har sett på scenen ett stort antal gånger, men bara vid ett par tillfällen i rena konserter, bl.a. en oförglömlig kväll vid den ljuvliga Odensjön.

För musiken denna eftermiddag står Sveriges Radios Symfoniorkester och dirigent är Anders Berglund, som även står för flera av arrangemangen. Helen bär en mycket vacker klänning i svart och lila, och Peter till en början en militärliknande jackett i blått med guldknappar, den typ av jacka som han av någon outgrundlig anledning tycks vara väldigt förtjust i och ofta använder vid sina framträdanden. Så här såg programmet ut som vi fick lyssna till:

Opening - ur Sunday In The Park With George

Comedy Tonight - ur A Funny Thing Happened On The Way To Forum

Do I Hear A Waltz - ur Do I Hear A Waltz

Happiness - ur Passion

Everybody Says Don´t - ur Anyone Can Whistle

Nåt fint som pågår / Varje dag som går - ur Merrily We Roll Along

What Can You Lose - ur Dick Tracy

Back In Business - ur Dick Tracy

Another Hundred People - ur Company

Being Alive - ur Company

PAUS

Sweeney Todd Suite - ur Sweeney Todd

Not While I´m Around - ur Sweeney Todd

Johanna - ur Sweeney Todd

Losing My Mind - ur Follies

Broadway Baby - ur Follies

Send In The Clowns - ur A Little Night Music

I have A Love / One Hand, One Heart - ur West Side Story

Children Will Listen - ur Into the Woods

Visst har jag sett en hel del musikaler genom åren, men då jag lyssnat en stund på Sondheimkonserten insåg jag hur oändligt många musikaler det finns kvar som jag inte sett! De flesta av dem som nämns i programmet känner jag enbart igen till namnet. Men vackert är det. Eftersom jag älskar duetter gläder det mig även att de gör så många nummer tillsammans, exempelvis One Hand, One Heart ur West Side Story. I 2:a akten känner jag dock igen fler låtar. Allra mest tycker jag om Broadway Baby, som Helen framför helt suveränt, och den fina Send In The Clowns med Peter. Under Broadway Baby bär Helen svart klänning och en stor blå kasse av samma typ som finns på IKEA. Även Peter byter kläder i 2:a akten till vit skjorta och svart väst. I pausen träffar vi till vår glädje Annette, som varit på samtliga konserter, och pratar en stund med henne.

Helen och Peter sköter mellansnacket ledigt och till synes spontant. Jag slås vid flera tillfällen av hur chosefri och naturlig Helen är. Högfärd och divalater lyser med sin frånvaro, minst sagt. Riktigt roligt blir det då Peter för på tal hur vacker Helen är och Helen kontrar med samma positiva omdöme, som de sedan spinner vidare på tills Helen blir riktigt generad och utbrister: - Ska vi sjunga nu, eller..? Applådåskorna dånar då konserten lider mot sitt slut, och ett par extranummer blir det naturligtvis. Dock inte särskilt överraskande eftersom orkestermedlemmarna helt enkelt slår sig ner på sina platser igen medan Helen & Peter går ut! Men likafullt mycket välkommet. Då sluttonerna ljuder står alla upp och applåderar.

Efteråt gör vi oss ingen brådska ut då det är orimligt trångt i foajén. Christina frågar ifall vi får ta med oss affischen som sitter upptejpad på entrédörren, och det får vi göra. Men den tanken har tydligen slagit flera besökare upptäcker vi då vi kommer fram, för den är helt sänderriven. Så vi låter den sitta kvar. Då vi står där och tittar på den trasiga affischen hör vi plötsligt någon som hälsar glatt bakom oss; TinaTina! Trots att hennes aniskte ser välbekant ut har jag först svårt att placera henne, för det var länge sedan vi träffades sist. Vi imponeras av att TinaTina rest ända från Tyskland för att gå på dessa konserter, och Christina som tyckte att hon rest långt som åkt från Göteborg! TinaTina i sin tur är lite förundrad över att jag, som bor i Stockholm, inte varit på alla fyra konserterna, utan nöjt mig med lördagen...

På väg mot bussen passerar vi sceningången, där en liten skara trogna fans står och väntar. I samma ögonblick kommer de båda artisterna ut, med famnen full av blommor, och stannar till en kort stund för att hälsa och låta sig fotograferas innan de skyndar vidare åt varsitt håll. Vid det här laget har jag drabbats av ett ordentligt blodsockerfall efter att bara ha ätit ett halvt wienerbröd sedan morgonen, det är lätt gjort att glömma bort att äta då man har roligt! Så jag hoppar på första bästa buss och beger mig hemåt, mycket nöjd med den konsert jag fått uppleva. Nu ser jag verkligen fram emot Londonresan i april!

Royal Albert Hall 14 april

Då datumet för Kristinakonserten på Royal Albert Hall blev känt konstaterade jag och Madelaine frustrerat att vi redan hade bokat en Londonresa åt oss bara ett par veckor senare. Inte kunde vi åka dit två gånger på så kort tid..? Men efter att ha övervägt saken några dagar bestämde vi oss för att det kunde vi! Biljetter lyckades vi boka via ABBA:s Internationella Fanclub, och fick till vår glädje platser på parkett, rad 6.

Vi vågade inte chansa på att åka samma dag som konserten, så vi bestämde oss för att åka dagen innan, och bokade två övernattningar på centralt belägna St. Giles Hotel. Så i tisdags kom vi hit. Det var första gången jag reste med Ryanair, ett flygbolag som jag villigt erkänner att jag hyst starka fördomar mot, men de kom alla på skam. Allt fungerade perfekt och det gick föredömligt snabbt och enkelt att checka in på Skavsta flygplats. Enda problemet var att man endast fick ha ett handbaggage med sig, där både dator, kamera och värdesaker måste rymmas, men med milt våld och lite god vilja gick det också bra.

Tidigt på eftermiddagen kunde Madelaine och jag checka in på hotellet och stämde träff en stund senare för ett restaurangbesök innan kvällens genrep av Kristina, som vi fått biljetter till. Middagen åt vi på enkla men trevliga Garfunkels innan vi tog T-banan till Knightsbridge. Ingen av oss hade en aning om var vi skulle ta vägen då vi kom upp ur underjorden, men en vänlig kvinna pekade ut riktningen åt oss, och efter en stunds promenad var vi framme. Nu infann sig nästa problem; var skulle vi hämta ut våra biljetter? Vi blev skickade från den ena ingången till den andra i den stora byggnaden, och alla vi frågade gav olika besked! Men då vi kom till entré 1 hade vi på känn att vi hamnat rätt, för där stod fler och väntade. Vi drog en lättnadens suck då vi till slut släpptes in och fick biljetterna i vår hand. Det var inte så många människor på genrepet, och samtliga placerades på läktaren till vänster om scenen, förutom Benny med närstående som tog plats på parkett.

Tårarna började rinna redan då Helen visade sig i knallröd klänning och stämde upp i underbara Path Of Leaves And Needles (Duvemåla Hage)! För att en stund senare bytas ut mot skratt då Russell Watson steg fram vid hennes sida i Where You Go I Go With You. De som känner mig vet hur mycket jag uppskattar Anders Ekborg, och med vilken sorg jag förra året tvingades konstatera att han inte skulle medverka i denna produktion. Just den här sången trodde jag skulle krossa mitt hjärta att lyssna till, och blev riktigt överraskad då min reaktion blev den rakt motsatta! Förmodligen någon slags skyddsmekanism som trädde i kraft.

Russells operaliknande sångsätt lät oerhört märkligt i mina öron. Likadant reagerade jag vid de följande 2-3 sångerna han framförde, sedan hade jag i viss mån vant mig. Därmed inte sagt att han sjöng illa, tvärtom! Han hade en mycket kraftfull röst som verkligen kom till sin rätt i exempelvis Wild Grass och Wildcat Money. Däremot lyckades jag aldrig vänja mig vid hans version av In The Dead Of Darkness (Stanna) som låg ljusår från originalet - på alla vis.

Helen var outstanding. Det är svårt att beskriva henne i ord. Hon var verkligen Kristina i varje ögonblick av konserten! Man kunde utläsa i hennes ögon och i hela hennes väsen den barnsliga lyckan under Path Of Leaves And Needles, den bottenlösa sorgen då Anna dött, och hennes hemlängtan i det nya landet.

Även Kevin Odenkirk imponerade stort, både med sin sång och sin förmåga att gestalta Robert och förmedla hans känslor. Man fick följa Roberts utveckling från ung grabb med ostyrigt hår till dödssjuk och svårmodig man.

En annan sak som måste framhållas, och som gjorde ett starkt intryck på mig, var de vackra körarrangemangen! Några av konsertens höjdpunkter var i mitt tycke då solisterna sjöng tillsammans med kören, t.ex. i We Open Up The Gateways och Emperors And Kings (Överheten). Tänkte många gånger under kvällen att musiken till Kristina måste vara det vackraste som någonsin skrivits - alla kategorier!
Joy Hermalyn, som sjöng Fina-Kajsas roll, förtjänar också ett omnämnande. Där fanns det röstresurser utöver det vanliga, och hon hade en minst lika operapräglad sångstil som Russell. Men eftersom jag inte har någon särskild relation till den svenska Fina-Kajsa var det ingenting som störde mig.

Den 50 man starka symfoniorkestern spelade under leding av Paul Gemignani.
Bakom orkestern såg man en astrakan på vit duk. Då och då visas även beskrivande textrader där, eller utdrag ur någon av sångerna. Texterna var poetiskt översatta till engelska av Björn Ulvaeus och Herbert Kretzmer.

Genrepet pågick ca 3 timmar. I andra akten var det tillåtet för pressen att fotografera under fyra låtar, vilket även jag fick göra för fansitens räkning. Ingen signal gavs när det var dags, men jag försökte spana in pressfotograferna som nu tagit plats mitt ute på parkett. Själv satt jag placerad så pass långt till vänster om scenen att mina bilder nästan togs i profil. Snart tappade jag räkningen på hur många låtar som framförts efter paus, och inget tecken visades när det var tid att sluta, så på något mystiskt sätt lyckades jag få dessa fyra låtar att räcka hela akten ut...

Efteråt hade vi förmånen att få hälsa på Helen och tacka henne för en enastående insats. Sedan återvände vi till vårt hotell där vi avslutade kvällen med ett glas vin. Som tilltugg beställde vi in nötter och chips - trodde vi. Vi blev därför en smula förbryllade då servetter, ketchup och majonäs ställdes fram på bordet. Kunde servitören ha hört fel, kanske tyckte han att vi sade "fish´n chips" istället..? I samma stund insåg vi vad vi beställt, och mycket riktigt; in på bordet kom en stor skål pommesfrites! För all del mycket välsmakande, men säkert ruskigt onyttiga. Å andra sidan är väl inte heller chips och nötter någon lämplig bantningskur.

Onsdagen ägnade vi åt shopping och jag tillbringade även en del tid vid datorn. Trots att vi bara skulle stanna i London ett par dagar hade jag genom en ödets nyck betalat för en veckas Internetuppkoppling, för vilken man var hänvisad till hotellets lounge. Aldrig kunde jag ana vilken nytta jag skulle få av den uppkopplingen, då vi strax därpå blev strandsatta i staden utan möjlighet att ta oss hem!

Vid femtiden åt vi middag på hotellets italienska restaurang, innan vi begav oss till Royal Albert Hall på nytt. Den här kvällen var det betydligt mer folk på plats, och stämningen hög. Redan då Benny och Björn kom in i salongen steg jublet, och de fick stående ovationer som tack för sitt verk och gärning!

Vi intog våra förnämliga platser mitt i kretsen av ABBA-fans, och jag kunde inte låta bli att sucka längtansfullt för mig själv och önska att det var där jag suttit under genrepet kvällen innan. Tänk vilka bra bilder man hade kunnat ta då... Visst smygfotograferades det en del under kvällen runt omkring oss, men då lyckades jag faktiskt hålla mig.

De allra flesta som läser detta vet säkert vad konserten innehöll, men för ordningens skull nämner jag det här:

AKT 1

Overture - American Theatre Orchestra, Paul Gemignani

Path Of Leaves And Needles - Helen Sjöholm

Where You Go I Go With You - Helen Sjöholm, Russell Watson, Claire Tendl, Ensemble

Stone Kingdom - Helen Sjöholm, Russell Watson

Down To The Sea - Kevin Odekirk

A Bad Harvest - Russell Watson, Helen Sjöholm, Madeleine Rose Yen, Ensemble

No! - Helen Sjöholm, Russell Watson, Kevin Odekirk

He's Our Pilot - David Hess, Ensemble

Never - Louise Pitre

Golden Wheatfields - Helen Sjöholm, Russell Watson, Claire Tendl

All Who Are Grieving - Ensemble

We Open Up The Gateways - Robert Ousley, Helen Sjöholm, Russell Watson, Kevin Odekirk, Louise Pitre, David Hess, Ensemble

Peasants At Sea - Helen Sjöholm, Russell Watson, Ensemble

Lice - Helen Sjöholm, Louise Pitre, Joy Hermalyn, David Hess, Ensemble

In The Dead Of Darkness - Russell Watson

A Sunday In Battery Park - David Hess, Joy Hermalyn, Kevin Odekirk, Ensemble

Home - Helen Sjöholm, Claire Tendl, Madeleine Rose Yen, Josh Caggiano, Ensemble

American Man - Joy Hermalyn, Helen Sjöholm, Jessica Vosk, Louise Pitre, Walter Charles

Dreams Of Gold - Kevin Odekirk, Greg Stone, Russell Watson

Summer Rose - Helen Sjöholm, Ensemble

AKT 2

Emperors And Kings - Louise Pitre, Joy Hermalyn, David Hess, Russell Watson, Helen Sjöholm, Ensemble

Twilight Images Calling - Helen Sjöholm, Russell Watson

Queen Of The Prairie - Russell Watson, Claire Tendl, Madeleine Rose Yen, Josh Caggiano, Helen Sjöholm, David Hess,
Joy Hermalyn, Raymond Jaramillo McLeod, Louise Pitre, Ensemble

Wild Grass - Raymond Jaramillo McLeod, Russell Watson, Ensemble

Gold Can Turn To Sand - Helen Sjöholm, Kevin Odekirk, Claire Tendl

Wildcat Money - Russell Watson, Ensemble

To The Sea - Kevin Odekirk

Miracle Of God - Louise Pitre, Helen Sjöholm

Down To The Waterside - Ensemble

Miscarriage - Russell Watson, Louise Pitre

You Have To Be There - Helen Sjöholm

Here I Am Again - Helen Sjöholm, Russell Watson

With Child Again - Helen Sjöholm, Ensemble

Rising From Myth And Legend - Ensemble

I'll Be Waiting There - Helen Sjöholm, Russell Watson

Visst hade genrepet varit bra, men med en fulltalig publik på plats kändes det som att de medverkande lade in en ännu högre växel och gjorde konserten än mer fantastisk! Precis som kvällen innan började tårarna rinna redan under Path Of Leaves And Needles, och lite längre fram under Home (Hemma) var det ingen hejd på dem! Kristinas starka hemlängtan var det som berörde mig allra mest under konserten, tillsammans med You Have To Be There i andra akten. Med obeskrivlig styrka och inlevelse framförde Helen denna sång, som inte kan ha lämnat någon oberörd, den framkallade både tårar och rysningar! Då de sista tonerna klingade ut flög publiken upp på fötter och ovationerna ville aldrig ta slut!

Näst efter Helen var Kevin Odenkirk den som jag fick intryck av tilltalade publiken mest, och som var ytterst nära stående ovationer efter Gold Can Turn To Sand. Även Louise Pietre gjorde en trovärdig och fin insats som Ulrika. Hon var även den berättare som förde handlingen framåt, och förklarade i vilka sammanhang sångerna sjöngs.

Russell Watson däremot hade det svårare med känslorna. Ibland såg han arg ut då han förväntades vara kärleksfull. Andra gånger såg det ut som att han smålog trots att sången var allvarlig och borde ha krävt motsatsen. Men framför allt saknade jag personkemin mellan honom och Helen! I den svenska musikaluppsättningen var känslorna mellan Karl-Oskar och Kristina så starka att man nästan kunde ta på dem. Det ilade i magen då de såg på varandra! Av detta, som var en av musikalens stora styrkor, fanns inte mycket kvar. Vad hjälpte det då att Helen utstrålade all världens känslor, ifall det inte fanns någon där som mötte henne på samma nivå? Madelaine såg faktiskt att Russell grät mot slutet av konserten, men då hade jag sedan länge lämnat honom åt sitt öde, så det missade jag. Däremot skulle jag älska att lyssna till honom i en annan slags konsert, som inte kräver lika mycket av honom känslomässigt. Gärna tillsammans med Joy Hermalyn. Jag funderar även på att införskaffa hans samlings-CD, där han framför flera sånger på italienska.

Den här kvällen såg vi några bekanta ansikten i publiken, bl.a. Tina som satt strax bakom oss, och Anita från ABBA:s fanclub, som vi pratade med i pausen. Tidigare har jag enbart haft kontakt med henne via Facebook. Efter konsertens slut blev det självfallet stående ovationer igen, och Björn & Benny m.fl kom upp på scenen för att ta emot folkets jubel.

Morgonen därpå då vi åt frukost på Garfunkels, och skulle bege oss ut till flygplatsen ett par timmar senare för att resa hem, fångade plötsligt nyhetsuppläsaren på TV vår uppmärksamhet. Sakta gick det upp för oss att så gott som all flygtrafik stoppats på grund av vulkanutbrott på Island, med ett gigantiskt askmoln som följd. Och här är vi fortfarande strandsatta då jag skriver dessa rader och berättar för er om mina upplevelser av Kristina i Royal Albert Hall....

GöteborgsOperan 29 maj

Suckade sömnigt för mig själv då jag steg upp vid fyratiden igår morse. Varför i hela fridens namn hade jag bokat det allra tidigaste morgontåget till Göteborg, och InterCity dessutom, som tar betydligt längre tid än X2000? Svaret fanns sannolikt att läsa i prislistan, eftersom det stod ett mycket lågt pris på min biljett. Vid middagstid var jag till slut framme vid Göteborgs Central. Mörka moln hade oroväckande hopat sig på himlen under resans gång, men när jag väl kom fram var vädret riktigt hyfsat. En ihållande migrän hade gjort sig gällande på förmiddagen, så jag tog vägen om Apoteket för att hämta ut ny medicin innan jag begav mig till Grand Hotel Opera för att checka in. Att gå på konsert med huvudvärk är inte att rekommendera ifall man vill ha något utbyte av kvällen!

Kopplade upp datorn för att stå i förbindelse med omvärlden. Sällan sätter jag så stort värde på vännerna i Facebook som då jag är på resande fot! En stund senare begav jag mig ut på shoppingrunda i Nordstan. För ovanlighetens skull hade jag flera plagg på inköpslistan, och lyckades faktiskt få tag i det mesta jag sökte. Hade SMS-kontakt med min kompis Christina, som var på väg in till stan för att träffa mig, men drabbades av stopp i spårvagnstrafiken och insåg att hon inte skulle hinna in i tid innan jag behövde ge mig iväg till GöteborgsOperan. Det kändes lite snopet. Efter en god middag på Pullmans var jag så beredd att gå på konsert. GöteborgsOperan ligger ett stenkast från mitt hotell, så det tog bara några få minuter för mig att promenera dit. Det var mycket folk, sannolikt utsålt. Publiken var i blandade åldrar, men viss tonvikt på medelålders och äldre. Min plats var på rad 14, parkett. Jag tyckte det lät ruskigt långt bak och förväntade mig inte alls att se bra, ännu mindre att kunna ta några fina bilder. Men där bedrog jag mig och konstaterade glatt att nivåskillnaden mellan bänkraderna var föredömligt hög. Man såg alldeles utmärkt från mitten av rad 14. Kollade att kameran var rätt inställd och så började konserten. Så här såg kvällens program ut:

Fritiof och Carmencita - GöteborgsOperans Orkester
Av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Till havs - Helen Sjöholm
av Gustav Nordqvist, text: Johan Reuter, arr: K-J Ankarblom

Så skimrande var aldrig havet - Freddie Wadling
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Ta mig till havet - Fredrik Lycke & GöteborgsOperans Kör
av Peter Lundblad, arr: Martin Östergren

Titanic - Helen Sjöholm & GöteborgsOperans Kör
av Mikael Wiehe, arr: K-J Ankarblom

Nocturne - GöteborgsOperans Kör
av Evert Taube, arr: K-J Ankarblom

A Salty Dog - Freddie Wadling & GöteborgsOperans Kör
av Gary Brooker/Keith Reid

Natt i Ligurien - Fredrik Lycke
av Evert Taube, arr: K-J Ankarblom

Ingrid Dardels polska - Helen Sjöholm
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Fragando - Helen Sjöholm & Fredrik Lycke
av Evert Taube och Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stikkan Andersson,
arr: K-J Ankarblom

PAUS

Gammelvals i Roslagen - Helen Sjöholm, Fredrik Lycke, Freddie Wadling & GöteborgsOperans Kör
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Pepita dansar - Helen Sjöholm
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Fiorella från Caramella - GöteborgsOperans Barnkör
av Evert Taube, arr: K-J Ankarblom

Briggen Blue Bird av Hull - Freddie Wadling
av Evert Taube, arr: K-J Ankarblom

The Shifting of the Sands - Freddie Wadling

Adagio, tema ur Spartacus (Onedinlinjen) - GöteborgsOperans Orkester
av Aram Chatjaturian

Den lycklige nudisten - Fredrik Lycke & GöteborgsOperans Kör
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Ships - Freddie Wadling & GöteborgsOperans Kör
av Freddie Wadling, arr: K-J Ankarblom

Tango i Nizza - Helen Sjöholm & Fredrik Lycke
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Vals i Valparaiso - Alla
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Sololá - Alla (extranummer)
av Evert Taube

Kameran gick för högtryck, men strax innan första akten var slut tog det stopp. Såg förvånat att minneskortet var fullt. Så många bilder hade jag väl ändå inte tagit..? Då upptäckte jag att alla Kristinabilder från Royal Albert Hall fanns kvar i kameran, och fick ägna pausen åt att radera dem.

Dirigent och konferencier under kvällen var Josef Rhedin, men även Helen och Fredrik Lycke pratade en del mellan sånginslagen, och berättade bl.a. om sina första Taubeminnen. Båda var lika dråpliga, men det var främst sättet och tonfallet de berättades i som gjorde dem festliga, de skulle inte alls göra sig lika bra i skrift.

Helen imponerade stort och fick verkligen visa sin bredd som artist i de sånger hon framförde; allt från Till havs och Mikael Wiehes Titanic till Pepita dansar, där hon perfekt gestaltade en spansk señorita! Den sistnämnda låten blev min personliga favorit, tillsammans med slutnumret Sololá. Mindre bra tyckte jag om det jazzinspirerade arrangemanget i Till havs, men Helens röst var det absolut inget fel på. I första akten bar Helen en blå klänning, och en turkos med volanger. I andra akten hade hon bytt till en röd lite kortare klänning. På fötterna bar hon nätta sandaler av tunna remmar med hög klack.

Om de båda manliga solisterna hade jag innan denna konsert haft många fördomar, som jag till all lycka kraftigt tvingades revidera innan kvällen var slut! Men det började illa. Freddie Wadling kom instapplande på scenen stödd på käpp, och slog sig tungt ned på några packlårar som tillhörde rekvisitan, innan han stämde upp i Så skimrande var aldrig havet. Mina öron fullständigt krullade ihop sig av obehag, för det lät precis så gräsligt som jag fruktat att det skulle göra! Dessutom hukade han så förskrämt över mikrofonen där han satt att jag i varje cell av min kropp tyckte mig förnimma den ångest han kände. Det kan naturligtvis ha varit ren inbillning ifrån min sida, men i den stunden upplevde jag det så.

Jag hade precis läst i programmet att Freddie uppgavs ha en av Sveriges bästa rockröster, och Josef Rhedin hade i sin presentation av solisterna berättat att Helen väldigt gärna ville ha med Freddie i denna konsert. Själv begrep jag absolut ingenting, vad var det Helen hörde hos honom som jag missat..? Svaret fick jag i nästa låt han framförde; A Salty Dog. Då kom rockrösten fram, och plötsligt började det låta riktigt bra! Efter den låten hade jag vant mig vid hans sätt att sjunga och hade inte längre något problem med det. Han är annorlunda helt enkelt, men på ett positivt sätt.

Fredrik Lycke hade jag inte heller mycket erfarenhet av sedan tidigare. Jag hörde honom i en sommarkonsert i Malmö här om året, tillsammans med bl.a. Gunilla Backman och Anders Ekborg, men mitt enda klara minne av honom från det tillfället var att han till sitt utseende påminde väldigt mycket om Robert Gustafsson. Vad han sjöng har jag redan glömt. Han var med andra ord ganska intetsägande i mina ögon, om än med hyfsad röst. Det dröjde faktiskt en bra bit in i andra akten av denna Taubekonsert innan jag tvingades revidera även den uppfattningen.

Första akten var lite mer allvarsam än den andra, snudd på högtravande mellan varven, men i den andra var det betydligt mera fart. Plötsligt kom Fredrik in i vit sommarkostym och hatt, och bjöd verkligen på sig själv då han stämde upp i Den lycklige nudisten. Plagg efter plagg flög av vartefter sången framskred, och märkliga tejpkonstruktioner skymtade fram på hans kropp, som troligen hållt de specialsydda kläderna på plats. Plötsligt stod han där spritt språngande naken för ett ögonblick, och skratt blandades med överraskade rop från den kvinnliga delen av publiken. Nu framstod plötsligt förmaningarna inför andra akten; att all fotografering, filmning och ljudupptagning var strängt förbjuden, i ny dager. Jag tyckte det var en smula märkligt att detta inte hade nämnts redan i första akten, men nu tänkte jag att man kanske med flit avvaktat så nära inpå Lyckes nummer som möjligt, så att han skulle slippa att se detta på YouTube och mindre nogräknade hemsidor efteråt!

För att sammanfatta kvällen var den utan tvekan en sevärd konsert, med ett mycket varierat program! Solisterna var genomproffsiga och de båda körerna jätteduktiga. För GöteborgsOperans charmiga barnkör var det premiär på scenen denna kväll.
Tidigare har jag alltid sett Sven-Bertil Taube framför mig då jag hört namnet Taube. Sven-Bertil är min mammas stora idol, och till mina absolut tidigaste konsertminnen ifrån barndomen hör familjens Gröna Lundsbesök, som under många år var synkroniserade med Sven-Bertils regelbundet återkommande gästspel där. Men nu har jag fått någonting mer att förknippa med Taube; nästa gång någon nämner det namnet kommer jag även att se Helen, Freddie och Fredrik framför mig, denna ljuvliga majväll på GöteborgsOperan!

Foto: Petra Hellberg

Aniara 18-23 oktober

I måndags förra veckan mötte jag Annette efter jobbet för att
äta middag på Teaterbaren, innan genrepet av Aniara som vi fått biljetter till. Harry Martinsons Aniara, i regi av Lars Rudolfsson,
har Stockholms Stadsteater satt upp i höst för att fira sitt 50-årsjubileum.

Dessvärre var restaurangen stängd på måndagar, så vi fick nöja oss med varsin lättare rätt på caféet. Nyfikna och förväntansfulla var det så dags att ta plats i salongen. Publiken släpptes in en ovanlig väg, via scenen. Nästan som om vi själva fick komma in och slå oss ned i rymdskeppet, med praktiska anvisningar från den intergalaktiska flygvärdinnan ljudande i öronen. Våra platser var på rad 7, men egentligen satt vi på femte bänkraden räknat från orkestern.

Då alla intagit sina platser och föreställningen börjat ändrades scenbilden så att man såg in i rymdskeppet, som var en kopia av teatersalongen! Stolar, väggar, balkonger, allt var i det närmaste identiskt, om än i mindre format. Där utspelade sig större delen av handlingen. Plötsligt poppade den ene rymdresenären efter den andre upp mellan bänkraderna. Jag kände redan från allra första början att detta skulle bli en annorlunda och mycket speciell föreställning, som inte liknade någonting jag tidigare sett!

Helen dök upp mellan två bänkrader i svart enkel klänning och gul kappa. Man behövde bara kasta ett öga på henne för att förstå att hon var den blinda Poetissan, och för att utläsa vilka känslor som rörde sig i hennes inre! Utan att besitta några expertkunskaper inom området törs jag säga att Helen skildrade sitt handikapp mycket trovärdigt; genom sitt sätt att röra sig, att känna sig fram med händerna och genom blicken i sina ögon! Man kände Poetissans sinnesstämningar ända in i magen. Det är få förunnat att ha en sådan skådespelartalang, och att kunna förmedla känslor på det sättet, men Helen är en av dem som har den förmågan!

Jag fördjupar mig inte i handlingen i denna rapport, men i mycket korta drag utspelar den sig alltså på rymdskeppet Aniara, på väg mot Mars med emigranter från en jord skadad av miljörförstöring och kärnvapenkrig. Men man kommer ur kurs och når aldrig fram. Istället vidtar en 24 år lång rymdfärd, och vi får följa människorna på skeppet, under ledning av Sven Ahlström som Mimaroben. Flera av Sveriges främsta skådespelare stod på scenen; Dan Ekborg som högkomiker Sandon, Ingvar Hirdwall som Chifone, Helge Skoog som chefsastronomen, Sven Wollter som Rymdmatrosen och Claire Wikholm som den överjordiska Miman, som symboliserade konsten och kommunikationen. Nämnas bör även Sara Jangfeldt som unga, glada och danssugna Daisi Doody.

Monologerna var långa och bitvis svårbegripliga med främmande namn och benämningar. Jag kände att jag var lite för trött att ta in alltsammans en vardagskväll efter jobbet. Helen gjorde inte så mycket väsen av sig under den första akten. Hon deltog i några ensemblescener, men framförde inget eget solonummer förrän strax innan paus. Vid det laget tänkte jag med bestörtning på de fans som var på väg till premiären ett par kvällar senare, några av dem från andra länder. Jag riktigt kände hur besvikna de skulle bli ifall vi inte fick höra mer av henne i den andra akten. Men det fick vi! Då sjöng hon flera egna sånger, och det finns inte ord nog att lovorda hennes röst! Musiken var mycket mer lättlyssnad än jag förväntat mig. Tyvärr vet jag inte vad låtarna hette eftersom det inte framgick av programmet, förutom Så vände vinden; en av de sånger som bet sig fast allra bäst.

Trots framstående skådespelare och bedövande vacker sång berördes jag inte nämnvärt av själva historien. Till det var monologerna lite för tunga. I slutscenen låg 15 personer och dog framför mina ögon, men jag fällde inte en tår utan steg tämligen oberörd upp och gick därifrån!

I lördags var det så dags för Aniarabesök nummer två, denna gång tillsammans med tillresta vännerna Anna & Madelaine. Vi inledde kvällen med läckra spanska tapas på Restaurang Barcelona i Kulturhuset, granne med Klarascenen. Precis som vid genrepet släpptes vi in till våra platser via scenen. Den här kvällen satt vi på allra första bänkraden, precis invid scenkanten. Jag kände mig lite piggare i huvudet än på måndagen och monologerna blev delvis mer begripliga. Musiken tyckte jag mycket om redan under genrepet, men nu upplevde jag den som ännu bättre, och Helens sånger som riktigt vackra.

Jag upptäckte även mycket som var roligt, och att föreställningen inte alls var så dyster och alltigenom svår som jag tyckt vid mitt tidigare besök. Vissa scener undrade jag rentav ifall jag hade sett förut! Ett sådant exempel var ensemblenumret med erotisk dans mot slutet av första akten. Plötsligt hajade jag till då jag fick syn på Albin Flinkas dansande i kalsonger ett par meter ifrån mig! Fanns den scenen verkligen med i programmet sist? Jag hade inte något som helst minne av den! Jag är säker på att jag inte sov under genrepet, men kan inte förneka att tankarna svävade iväg då och då, och det här måste ha utspelat sig vid ett sådant tillfälle. Albin Flinkas tycker jag för övrigt utnyttjades alltför dåligt under kvällen, med tanke på den talang han har.

Även Dan Ekborgs solonummer måste nämnas. Under genrepet var det den enda scen som jag uppfattade som humoristisk, och som framkallade publikens skratt, främst på grund av Dans säregna rörelsemönster. Men han frustade och spottade oerhört mycket, så jag blev en smula förskräckt då jag insåg att vi skulle sitta mitt framför honom på lördagen. Anna var den som satt allra närmast, och berättade efteråt att hon klarat sig med en hårsmån från att bli duschad. På bänkraden bakom oss satt på lördagen trogna Helensupportrarna Karin, Tina och Kerstin m.fl, som var där för tredje kvällen i rad!

Jag lovade i ett svagt ögonblick Tina att lyssna noga till Dans monolog och förklara vad hans pratade om. Men hur jag än ansträngde mig lyckades jag inte få något sammanhang i det han sade! Jag förstod orden ett och ett men lyckades inte knyta ihop dem till en begriplig helhet, så det uppdraget gick jag bet på. Skådespelarna måste haft ett gigantiskt arbete att lära sig sina repliker. Sven Wollter lät flera gånger så osäker, och gjorde paus på så märkliga ställen, att jag blev orolig att han skulle komma av sig. Och Ingvar Hirdwall fick vid ett tillfälle under kvällen ta hjälp av sufflös. Eftersom vi satt så långt fram såg vi även Helen på mycket nära håll. En gång, då hon tillsammans med flera andra i ensemblen, befann sig precis invid scenkanten tittade jag på hennes ögon och hajade till. De påminde mig så mycket om en vän till mig som bor väster om stan - som är blind!

Vid genrepet hade applåderna varit lama, men nu blev det stående ovationer! Helen fick mest blommor av alla, och vi kunde inte undgå att se tulpanerna i hennes famn, som kom från tre mycket nöjda och imponerade kvinnor i sina bästa år...

Foto: Petra Hellberg

Lunchspelning på Kägelbanan 16 november

Igår hade jag lyckats utverka dubbla lunchpass på jobbet, och flexade ut vid halv tolv. Tog T-banan till Slussen och promenerade Hökens gata upp mot Mosebacke Torg och Södra Teatern. Spelningen skulle äga rum på Kägelbanan, teaterns klubblokal. Precis som jag började känna mig osäker på vägen fick jag syn på några människor framför mig som otvivelaktigt såg ut att komma från Universal, så dem följde jag efter lite diskret nedför en trappa för att komma till entrén. Där inne hängde jag av mig i den obevakade garderoben och gick in i den lilla och ganska mörka klubblokalen. Spelningen var för inbjudna gäster, företrädesvis handlare och media. Hälsade på de få personer jag kände igen, tog ett glas vatten och ställde mig vid en träskiva som gick runt en pelare, ganska långt bak i lokalen. Eftersom jag hoppades kunna fotografera för fansitens räkning tyckte jag det var praktiskt att stå upp för att få fri sikt. Efter en stund monterade en fotograf från Sonet upp sin kamera precis intill mig.

Därefter upptäckte jag att två sorters wraps stod framdukade vid ett bord bakom mig, och lade snabbt beslag på en med kyckling. Det fanns även en vegetarisk variant. På bardisken ställdes fyllda vinglas fram, och jag överlade snabbt med mig själv. Jag skulle ju tillbaka till jobbet sedan, kanske var det inte helt lämpligt att dricka vin..? Men kom fram till att ett glas borde jag kunna unna mig vid detta festliga tillfälle, och så fick det bli.

Strax innan spelningen började kände jag att det nog skulle vara skönt att sitta ner trots allt, och spanade in ett bord nära scenen där en ensam karl satt. Frågade artigt ifall det var ledigt innan jag slog mig ner. Så kom Helen äntligen in på scenen, under stora applåder. Hon bar svarta tights, halvhöga svarta stövlar och en svart- och guldmönstrad tunika. Sex härliga låtar från nya CD:n fick vi lyssna till, närmare bestämt dessa:

Euforia

Kvinnan för dig

Ärlighet

Barpianisten

Sångerna

New York (extranummer)

Jag hade haft förmånen att kunna lyssna till CD:n under helgen, och tyckte mycket om den. Mest av allt hade jag fastnat för Kvinnan för dig, som jag gillade redan då Helen sjöng den på Rosa Bandet-galen några veckor tidigare, och Barpianisten. Vissa av låtarna kände jag dock att jag skulle behöva lyssna till ytterligare några gånger innan jag kunde ta dem till mig. Inte för att Helens röst lämnade någonting övrigt att önska, tvärtom, men för att mitt musiköra fungerar på det viset. Väldigt få melodier fastnar första gången jag hör dem, jag behöver tid på mig för att vänja mig vid dem och ta dem till mitt hjärta.

Nu när jag fick höra dem live reagerade jag delvis annorlunda. Fortfarande var det samma två låtar som berörde mig allra mest, men nu drabbade de mig tiofalt och tårarna rann! Var inte riktigt beredd på att jag skulle reagera så starkt, men Helens inlevelse var så total att det inte gick att värja sig. Jag var tvungen att lägga ifrån mig kameran och bara njuta för en stund. Men även de övriga låtarna tilltalade mig på ett helt annat sätt än tidigare, och det fanns inte längre någon som jag kände att jag måste lyssna mer på, utan nu tyckte jag om dem allihop! Plötsligt förstod jag varför jag inte är nämnvärt intresserad av musiktjänster som Spotify, och inte heller är någon stor skivköpare. Musik bör upplevas live!

Helen hade nio musiker med sig på scenen, däribland Martin och Jojje, producenten Gunnar Nordén på gitarr och fyra stråkar. Hon pratade en hel del mellan låtarna. Bland annat berättade hon hur glad hon var över skivan, och lite grand om hur den kom till. Att hon gärna ville sjunga på svenska och att hon anlitat Tomas Andersson Wij, som hon tycker mycket om, för att översätta texterna. Och hur hans mamma till en början trode att det var Billy Idols låtar han översatte!

När de sista tonerna klingat ut packade jag snabbt ihop mina grejor, tackade den ängel som sett till att jag fått komma dit och ilade tillbaka till jobbet, lyrisk över vad jag fått uppleva! Kände mig i toppform hela eftermiddagen och jobbet gick som en dans. Promotionspelningen medförde bara ett litet problem; den gav mersmak!! Så nu kan jag nästan inte vänta till slutet av januari då det är dags att åka till Sundsvall på turnépremiär...

Helen Sjöholm live i P4:s Musikplats Stockholm

Gästbloggare: Simon Svensson

När jag anländer till Radiohuset denna fredag den 17 november är huvudstadens gator dränkta av snömodd och innanför entrén trängs lunchgäster, som verkar ha flytt in i värmen i Radiohusets restaurang. Det är nästan en timme till konserten börjar och när jag lokaliserat dörren till Studio 4 så är det ett tjugotal som redan står och köar. När insläppet sedan skedde en kvart innan starten av spelningen sträckte sig kön ända bort till restaurangen vid huvudentrén. När jag bänkat mig på rad fyra rakt framför sångmikrofonen kunde jag inte låta bli att tänka på om alla i kön verkligen fick plats i lokalen. Vid insläppet var det en kvinna som räknade alla som passerade och det vore naturligtvis tråkigt om några fick vända i dörren.

Platsen för konserten var alltså Studio 4 och den rymde uppskattningsvis dryga hundra sittplatser. Ovan scenen fanns en stor skylt med Helens namn felstavat. Alla sittplatser tog snabbt slut och folk stod längs väggarna. Medan musikerna i bandet tog plats vid sina respektive instrument så sneglade Helen ut genom dörröppningen och såg uppriktigt ödmjuk ut över att det var fullsatt. Det hade hon kanske inte förväntat sig.

Konserten startar och kan som ni vet höras på SR:s hemsida. Jag gläds åt att mina favoritlåtar spelas från den nya skivan. Euforia, Kvinnan för dig, Barpianisten, Ärlighet och Sångerna, samt det inte direktsända extranumret New York.

Bortsett från lite tekniskt sprakande från någon högtalaranläggning höll konserten högsta kvalité. Musikerna i bandet är naturligtvis yrkesproffs och det var en särskild upplevelse att höra Jojje Wadenius spela. Han vet hur man för en elgitarr och hans solo i Barpianisten tillför låten en oerhörd energi.

Det här var nog 18:e eller 19:e gången som jag hörde Helen live. Första gången var när jag såg ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i juni 1999 och sedan har jag passat på när tillfälle har getts. Jag har aldrig sett en och samma produktion två gånger utan försökt hängt med i de olika genrer och sammanhang som Helen så skickligt flyttar sig mellan. Denna spelning var nog den intimaste jag upplevt med tanke på lokalens storlek, men Helen fungerar lika bra oavsett om framförandet är här och nu eller i ett fullsatt Royal Albert Hall.

Helen gav som förväntat järnet och är som alltid fullt närvarande. Hennes sätt att gestalta fraseringar och avslutningar i låtar är som vanligt unikt. Även om det, som i detta fallet, är nyöversatta covers så levererar hon framförandet som om det vore hennes egna låtar.

På vägen ut dök det upp en möjlighet att byta några meningar med sångfågeln, innan det var dags att återvända till jobbet. Denna minikonsert gav verkligen mersmak till den kommande vinterturnén. Jag ser fram emot spelningen på Hotel Rival den 4 februari.

Simon Svensson