Blogg 2009 - Helen Sjöholm

2010

100213 Tribute to Stephen Sondheim - Stockholm

Berwaldhallen 13 februari

Hade med förväntan sett fram emot eftermiddagens Sondheimhyllning på Berwaldhallen med två av mina favoritartister! Vid middagstid tog jag tunnelbanan in till T-Centralen för att möta Christina och hennes mamma som kommit resande från Göteborg över dagen, enkom för denna konsert. Tyvärr hade jag tagit miste på ankomsttiden och kom en halvtimme för sent, men vi sammanstrålade på Åhléns Restaurang och tog en fika tillsammans med Isabel innan det var dags att ta bussen ut till konserthallen. Isabel hade hunnit se konserten två gånger redan och lovordade den varmt!

Vi var långt ifrån ensamma som stod och väntade på bussen vid Sergels Torg, men vi stod strategiskt placerade och lyckades få plats. I snigelfart kröp bussen längs de snöiga gatorna och strax efter halv tre var vi framme. Vi hade inte gjort någon gemensam biljettbokning, utan Christina och hennes mamma satt på främre parkett medan jag själv travade upp ett par våningar till andra radens fond då ringsignalen ljöd. Där uppe hade jag min plats på allra första raden, men för att se främre delen av scenen var jag tvungen att luta mig fram, annars skymdes jag av räcket. Att fotografera i den ställningen blev en smula ansträngande eftersom det var svårt att hålla kameran stadigt.

Då jag råkar ha några av Peter Jöbacks absolut trognaste fans i bekantskapskretsen har jag hängt med på en del Peterkonserter genom åren. Helen tycker jag väldigt mycket om, och har sett på scenen ett stort antal gånger, men bara vid ett par tillfällen i rena konserter, bl.a. en oförglömlig kväll vid den ljuvliga Odensjön.

För musiken denna eftermiddag står Sveriges Radios Symfoniorkester och dirigent är Anders Berglund, som även står för flera av arrangemangen. Helen bär en mycket vacker klänning i svart och lila, och Peter till en början en militärliknande jackett i blått med guldknappar, den typ av jacka som han av någon outgrundlig anledning tycks vara väldigt förtjust i och ofta använder vid sina framträdanden. Så här såg programmet ut som vi fick lyssna till:

Opening - ur Sunday In The Park With George

Comedy Tonight - ur A Funny Thing Happened On The Way To Forum

Do I Hear A Waltz - ur Do I Hear A Waltz

Happiness - ur Passion

Everybody Says Don´t - ur Anyone Can Whistle

Nåt fint som pågår / Varje dag som går - ur Merrily We Roll Along

What Can You Lose - ur Dick Tracy

Back In Business - ur Dick Tracy

Another Hundred People - ur Company

Being Alive - ur Company

PAUS

Sweeney Todd Suite - ur Sweeney Todd

Not While I´m Around - ur Sweeney Todd

Johanna - ur Sweeney Todd

Losing My Mind - ur Follies

Broadway Baby - ur Follies

Send In The Clowns - ur A Little Night Music

I have A Love / One Hand, One Heart - ur West Side Story

Children Will Listen - ur Into the Woods

Visst har jag sett en hel del musikaler genom åren, men då jag lyssnat en stund på Sondheimkonserten insåg jag hur oändligt många musikaler det finns kvar som jag inte sett! De flesta av dem som nämns i programmet känner jag enbart igen till namnet. Men vackert är det. Eftersom jag älskar duetter gläder det mig även att de gör så många nummer tillsammans, exempelvis One Hand, One Heart ur West Side Story. I 2:a akten känner jag dock igen fler låtar. Allra mest tycker jag om Broadway Baby, som Helen framför helt suveränt, och den fina Send In The Clowns med Peter. Under Broadway Baby bär Helen svart klänning och en stor blå kasse av samma typ som finns på IKEA. Även Peter byter kläder i 2:a akten till vit skjorta och svart väst. I pausen träffar vi till vår glädje Annette, som varit på samtliga konserter, och pratar en stund med henne.

Helen och Peter sköter mellansnacket ledigt och till synes spontant. Jag slås vid flera tillfällen av hur chosefri och naturlig Helen är. Högfärd och divalater lyser med sin frånvaro, minst sagt. Riktigt roligt blir det då Peter för på tal hur vacker Helen är och Helen kontrar med samma positiva omdöme, som de sedan spinner vidare på tills Helen blir riktigt generad och utbrister: - Ska vi sjunga nu, eller..? Applådåskorna dånar då konserten lider mot sitt slut, och ett par extranummer blir det naturligtvis. Dock inte särskilt överraskande eftersom orkestermedlemmarna helt enkelt slår sig ner på sina platser igen medan Helen & Peter går ut! Men likafullt mycket välkommet. Då sluttonerna ljuder står alla upp och applåderar.

Efteråt gör vi oss ingen brådska ut då det är orimligt trångt i foajén. Christina frågar ifall vi får ta med oss affischen som sitter upptejpad på entrédörren, och det får vi göra. Men den tanken har tydligen slagit flera besökare upptäcker vi då vi kommer fram, för den är helt sänderriven. Så vi låter den sitta kvar. Då vi står där och tittar på den trasiga affischen hör vi plötsligt någon som hälsar glatt bakom oss; TinaTina! Trots att hennes aniskte ser välbekant ut har jag först svårt att placera henne, för det var länge sedan vi träffades sist. Vi imponeras av att TinaTina rest ända från Tyskland för att gå på dessa konserter, och Christina som tyckte att hon rest långt som åkt från Göteborg! TinaTina i sin tur är lite förundrad över att jag, som bor i Stockholm, inte varit på alla fyra konserterna, utan nöjt mig med lördagen...

På väg mot bussen passerar vi sceningången, där en liten skara trogna fans står och väntar. I samma ögonblick kommer de båda artisterna ut, med famnen full av blommor, och stannar till en kort stund för att hälsa och låta sig fotograferas innan de skyndar vidare åt varsitt håll. Vid det här laget har jag drabbats av ett ordentligt blodsockerfall efter att bara ha ätit ett halvt wienerbröd sedan morgonen, det är lätt gjort att glömma bort att äta då man har roligt! Så jag hoppar på första bästa buss och beger mig hemåt, mycket nöjd med den konsert jag fått uppleva. Nu ser jag verkligen fram emot Londonresan i april!

Royal Albert Hall 14 april

Då datumet för Kristinakonserten på Royal Albert Hall blev känt konstaterade jag och Madelaine frustrerat att vi redan hade bokat en Londonresa åt oss bara ett par veckor senare. Inte kunde vi åka dit två gånger på så kort tid..? Men efter att ha övervägt saken några dagar bestämde vi oss för att det kunde vi! Biljetter lyckades vi boka via ABBA:s Internationella Fanclub, och fick till vår glädje platser på parkett, rad 6.

Vi vågade inte chansa på att åka samma dag som konserten, så vi bestämde oss för att åka dagen innan, och bokade två övernattningar på centralt belägna St. Giles Hotel. Så i tisdags kom vi hit. Det var första gången jag reste med Ryanair, ett flygbolag som jag villigt erkänner att jag hyst starka fördomar mot, men de kom alla på skam. Allt fungerade perfekt och det gick föredömligt snabbt och enkelt att checka in på Skavsta flygplats. Enda problemet var att man endast fick ha ett handbaggage med sig, där både dator, kamera och värdesaker måste rymmas, men med milt våld och lite god vilja gick det också bra.

Tidigt på eftermiddagen kunde Madelaine och jag checka in på hotellet och stämde träff en stund senare för ett restaurangbesök innan kvällens genrep av Kristina, som vi fått biljetter till. Middagen åt vi på enkla men trevliga Garfunkels innan vi tog T-banan till Knightsbridge. Ingen av oss hade en aning om var vi skulle ta vägen då vi kom upp ur underjorden, men en vänlig kvinna pekade ut riktningen åt oss, och efter en stunds promenad var vi framme. Nu infann sig nästa problem; var skulle vi hämta ut våra biljetter? Vi blev skickade från den ena ingången till den andra i den stora byggnaden, och alla vi frågade gav olika besked! Men då vi kom till entré 1 hade vi på känn att vi hamnat rätt, för där stod fler och väntade. Vi drog en lättnadens suck då vi till slut släpptes in och fick biljetterna i vår hand. Det var inte så många människor på genrepet, och samtliga placerades på läktaren till vänster om scenen, förutom Benny med närstående som tog plats på parkett.

Tårarna började rinna redan då Helen visade sig i knallröd klänning och stämde upp i underbara Path Of Leaves And Needles (Duvemåla Hage)! För att en stund senare bytas ut mot skratt då Russell Watson steg fram vid hennes sida i Where You Go I Go With You. De som känner mig vet hur mycket jag uppskattar Anders Ekborg, och med vilken sorg jag förra året tvingades konstatera att han inte skulle medverka i denna produktion. Just den här sången trodde jag skulle krossa mitt hjärta att lyssna till, och blev riktigt överraskad då min reaktion blev den rakt motsatta! Förmodligen någon slags skyddsmekanism som trädde i kraft.

Russells operaliknande sångsätt lät oerhört märkligt i mina öron. Likadant reagerade jag vid de följande 2-3 sångerna han framförde, sedan hade jag i viss mån vant mig. Därmed inte sagt att han sjöng illa, tvärtom! Han hade en mycket kraftfull röst som verkligen kom till sin rätt i exempelvis Wild Grass och Wildcat Money. Däremot lyckades jag aldrig vänja mig vid hans version av In The Dead Of Darkness (Stanna) som låg ljusår från originalet - på alla vis.

Helen var outstanding. Det är svårt att beskriva henne i ord. Hon var verkligen Kristina i varje ögonblick av konserten! Man kunde utläsa i hennes ögon och i hela hennes väsen den barnsliga lyckan under Path Of Leaves And Needles, den bottenlösa sorgen då Anna dött, och hennes hemlängtan i det nya landet.

Även Kevin Odenkirk imponerade stort, både med sin sång och sin förmåga att gestalta Robert och förmedla hans känslor. Man fick följa Roberts utveckling från ung grabb med ostyrigt hår till dödssjuk och svårmodig man.

En annan sak som måste framhållas, och som gjorde ett starkt intryck på mig, var de vackra körarrangemangen! Några av konsertens höjdpunkter var i mitt tycke då solisterna sjöng tillsammans med kören, t.ex. i We Open Up The Gateways och Emperors And Kings (Överheten). Tänkte många gånger under kvällen att musiken till Kristina måste vara det vackraste som någonsin skrivits - alla kategorier!
Joy Hermalyn, som sjöng Fina-Kajsas roll, förtjänar också ett omnämnande. Där fanns det röstresurser utöver det vanliga, och hon hade en minst lika operapräglad sångstil som Russell. Men eftersom jag inte har någon särskild relation till den svenska Fina-Kajsa var det ingenting som störde mig.

Den 50 man starka symfoniorkestern spelade under leding av Paul Gemignani.
Bakom orkestern såg man en astrakan på vit duk. Då och då visas även beskrivande textrader där, eller utdrag ur någon av sångerna. Texterna var poetiskt översatta till engelska av Björn Ulvaeus och Herbert Kretzmer.

Genrepet pågick ca 3 timmar. I andra akten var det tillåtet för pressen att fotografera under fyra låtar, vilket även jag fick göra för fansitens räkning. Ingen signal gavs när det var dags, men jag försökte spana in pressfotograferna som nu tagit plats mitt ute på parkett. Själv satt jag placerad så pass långt till vänster om scenen att mina bilder nästan togs i profil. Snart tappade jag räkningen på hur många låtar som framförts efter paus, och inget tecken visades när det var tid att sluta, så på något mystiskt sätt lyckades jag få dessa fyra låtar att räcka hela akten ut...

Efteråt hade vi förmånen att få hälsa på Helen och tacka henne för en enastående insats. Sedan återvände vi till vårt hotell där vi avslutade kvällen med ett glas vin. Som tilltugg beställde vi in nötter och chips - trodde vi. Vi blev därför en smula förbryllade då servetter, ketchup och majonäs ställdes fram på bordet. Kunde servitören ha hört fel, kanske tyckte han att vi sade "fish´n chips" istället..? I samma stund insåg vi vad vi beställt, och mycket riktigt; in på bordet kom en stor skål pommesfrites! För all del mycket välsmakande, men säkert ruskigt onyttiga. Å andra sidan är väl inte heller chips och nötter någon lämplig bantningskur.

Onsdagen ägnade vi åt shopping och jag tillbringade även en del tid vid datorn. Trots att vi bara skulle stanna i London ett par dagar hade jag genom en ödets nyck betalat för en veckas Internetuppkoppling, för vilken man var hänvisad till hotellets lounge. Aldrig kunde jag ana vilken nytta jag skulle få av den uppkopplingen, då vi strax därpå blev strandsatta i staden utan möjlighet att ta oss hem!

Vid femtiden åt vi middag på hotellets italienska restaurang, innan vi begav oss till Royal Albert Hall på nytt. Den här kvällen var det betydligt mer folk på plats, och stämningen hög. Redan då Benny och Björn kom in i salongen steg jublet, och de fick stående ovationer som tack för sitt verk och gärning!

Vi intog våra förnämliga platser mitt i kretsen av ABBA-fans, och jag kunde inte låta bli att sucka längtansfullt för mig själv och önska att det var där jag suttit under genrepet kvällen innan. Tänk vilka bra bilder man hade kunnat ta då... Visst smygfotograferades det en del under kvällen runt omkring oss, men då lyckades jag faktiskt hålla mig.

De allra flesta som läser detta vet säkert vad konserten innehöll, men för ordningens skull nämner jag det här:

AKT 1

Overture - American Theatre Orchestra, Paul Gemignani

Path Of Leaves And Needles - Helen Sjöholm

Where You Go I Go With You - Helen Sjöholm, Russell Watson, Claire Tendl, Ensemble

Stone Kingdom - Helen Sjöholm, Russell Watson

Down To The Sea - Kevin Odekirk

A Bad Harvest - Russell Watson, Helen Sjöholm, Madeleine Rose Yen, Ensemble

No! - Helen Sjöholm, Russell Watson, Kevin Odekirk

He's Our Pilot - David Hess, Ensemble

Never - Louise Pitre

Golden Wheatfields - Helen Sjöholm, Russell Watson, Claire Tendl

All Who Are Grieving - Ensemble

We Open Up The Gateways - Robert Ousley, Helen Sjöholm, Russell Watson, Kevin Odekirk, Louise Pitre, David Hess, Ensemble

Peasants At Sea - Helen Sjöholm, Russell Watson, Ensemble

Lice - Helen Sjöholm, Louise Pitre, Joy Hermalyn, David Hess, Ensemble

In The Dead Of Darkness - Russell Watson

A Sunday In Battery Park - David Hess, Joy Hermalyn, Kevin Odekirk, Ensemble

Home - Helen Sjöholm, Claire Tendl, Madeleine Rose Yen, Josh Caggiano, Ensemble

American Man - Joy Hermalyn, Helen Sjöholm, Jessica Vosk, Louise Pitre, Walter Charles

Dreams Of Gold - Kevin Odekirk, Greg Stone, Russell Watson

Summer Rose - Helen Sjöholm, Ensemble

AKT 2

Emperors And Kings - Louise Pitre, Joy Hermalyn, David Hess, Russell Watson, Helen Sjöholm, Ensemble

Twilight Images Calling - Helen Sjöholm, Russell Watson

Queen Of The Prairie - Russell Watson, Claire Tendl, Madeleine Rose Yen, Josh Caggiano, Helen Sjöholm, David Hess,
Joy Hermalyn, Raymond Jaramillo McLeod, Louise Pitre, Ensemble

Wild Grass - Raymond Jaramillo McLeod, Russell Watson, Ensemble

Gold Can Turn To Sand - Helen Sjöholm, Kevin Odekirk, Claire Tendl

Wildcat Money - Russell Watson, Ensemble

To The Sea - Kevin Odekirk

Miracle Of God - Louise Pitre, Helen Sjöholm

Down To The Waterside - Ensemble

Miscarriage - Russell Watson, Louise Pitre

You Have To Be There - Helen Sjöholm

Here I Am Again - Helen Sjöholm, Russell Watson

With Child Again - Helen Sjöholm, Ensemble

Rising From Myth And Legend - Ensemble

I'll Be Waiting There - Helen Sjöholm, Russell Watson

Visst hade genrepet varit bra, men med en fulltalig publik på plats kändes det som att de medverkande lade in en ännu högre växel och gjorde konserten än mer fantastisk! Precis som kvällen innan började tårarna rinna redan under Path Of Leaves And Needles, och lite längre fram under Home (Hemma) var det ingen hejd på dem! Kristinas starka hemlängtan var det som berörde mig allra mest under konserten, tillsammans med You Have To Be There i andra akten. Med obeskrivlig styrka och inlevelse framförde Helen denna sång, som inte kan ha lämnat någon oberörd, den framkallade både tårar och rysningar! Då de sista tonerna klingade ut flög publiken upp på fötter och ovationerna ville aldrig ta slut!

Näst efter Helen var Kevin Odenkirk den som jag fick intryck av tilltalade publiken mest, och som var ytterst nära stående ovationer efter Gold Can Turn To Sand. Även Louise Pietre gjorde en trovärdig och fin insats som Ulrika. Hon var även den berättare som förde handlingen framåt, och förklarade i vilka sammanhang sångerna sjöngs.

Russell Watson däremot hade det svårare med känslorna. Ibland såg han arg ut då han förväntades vara kärleksfull. Andra gånger såg det ut som att han smålog trots att sången var allvarlig och borde ha krävt motsatsen. Men framför allt saknade jag personkemin mellan honom och Helen! I den svenska musikaluppsättningen var känslorna mellan Karl-Oskar och Kristina så starka att man nästan kunde ta på dem. Det ilade i magen då de såg på varandra! Av detta, som var en av musikalens stora styrkor, fanns inte mycket kvar. Vad hjälpte det då att Helen utstrålade all världens känslor, ifall det inte fanns någon där som mötte henne på samma nivå? Madelaine såg faktiskt att Russell grät mot slutet av konserten, men då hade jag sedan länge lämnat honom åt sitt öde, så det missade jag. Däremot skulle jag älska att lyssna till honom i en annan slags konsert, som inte kräver lika mycket av honom känslomässigt. Gärna tillsammans med Joy Hermalyn. Jag funderar även på att införskaffa hans samlings-CD, där han framför flera sånger på italienska.

Den här kvällen såg vi några bekanta ansikten i publiken, bl.a. Tina som satt strax bakom oss, och Anita från ABBA:s fanclub, som vi pratade med i pausen. Tidigare har jag enbart haft kontakt med henne via Facebook. Efter konsertens slut blev det självfallet stående ovationer igen, och Björn & Benny m.fl kom upp på scenen för att ta emot folkets jubel.

Morgonen därpå då vi åt frukost på Garfunkels, och skulle bege oss ut till flygplatsen ett par timmar senare för att resa hem, fångade plötsligt nyhetsuppläsaren på TV vår uppmärksamhet. Sakta gick det upp för oss att så gott som all flygtrafik stoppats på grund av vulkanutbrott på Island, med ett gigantiskt askmoln som följd. Och här är vi fortfarande strandsatta då jag skriver dessa rader och berättar för er om mina upplevelser av Kristina i Royal Albert Hall....

GöteborgsOperan 29 maj

Suckade sömnigt för mig själv då jag steg upp vid fyratiden igår morse. Varför i hela fridens namn hade jag bokat det allra tidigaste morgontåget till Göteborg, och InterCity dessutom, som tar betydligt längre tid än X2000? Svaret fanns sannolikt att läsa i prislistan, eftersom det stod ett mycket lågt pris på min biljett. Vid middagstid var jag till slut framme vid Göteborgs Central. Mörka moln hade oroväckande hopat sig på himlen under resans gång, men när jag väl kom fram var vädret riktigt hyfsat. En ihållande migrän hade gjort sig gällande på förmiddagen, så jag tog vägen om Apoteket för att hämta ut ny medicin innan jag begav mig till Grand Hotel Opera för att checka in. Att gå på konsert med huvudvärk är inte att rekommendera ifall man vill ha något utbyte av kvällen!

Kopplade upp datorn för att stå i förbindelse med omvärlden. Sällan sätter jag så stort värde på vännerna i Facebook som då jag är på resande fot! En stund senare begav jag mig ut på shoppingrunda i Nordstan. För ovanlighetens skull hade jag flera plagg på inköpslistan, och lyckades faktiskt få tag i det mesta jag sökte. Hade SMS-kontakt med min kompis Christina, som var på väg in till stan för att träffa mig, men drabbades av stopp i spårvagnstrafiken och insåg att hon inte skulle hinna in i tid innan jag behövde ge mig iväg till GöteborgsOperan. Det kändes lite snopet. Efter en god middag på Pullmans var jag så beredd att gå på konsert. GöteborgsOperan ligger ett stenkast från mitt hotell, så det tog bara några få minuter för mig att promenera dit. Det var mycket folk, sannolikt utsålt. Publiken var i blandade åldrar, men viss tonvikt på medelålders och äldre. Min plats var på rad 14, parkett. Jag tyckte det lät ruskigt långt bak och förväntade mig inte alls att se bra, ännu mindre att kunna ta några fina bilder. Men där bedrog jag mig och konstaterade glatt att nivåskillnaden mellan bänkraderna var föredömligt hög. Man såg alldeles utmärkt från mitten av rad 14. Kollade att kameran var rätt inställd och så började konserten. Så här såg kvällens program ut:

Fritiof och Carmencita - GöteborgsOperans Orkester
Av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Till havs - Helen Sjöholm
av Gustav Nordqvist, text: Johan Reuter, arr: K-J Ankarblom

Så skimrande var aldrig havet - Freddie Wadling
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Ta mig till havet - Fredrik Lycke & GöteborgsOperans Kör
av Peter Lundblad, arr: Martin Östergren

Titanic - Helen Sjöholm & GöteborgsOperans Kör
av Mikael Wiehe, arr: K-J Ankarblom

Nocturne - GöteborgsOperans Kör
av Evert Taube, arr: K-J Ankarblom

A Salty Dog - Freddie Wadling & GöteborgsOperans Kör
av Gary Brooker/Keith Reid

Natt i Ligurien - Fredrik Lycke
av Evert Taube, arr: K-J Ankarblom

Ingrid Dardels polska - Helen Sjöholm
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Fragando - Helen Sjöholm & Fredrik Lycke
av Evert Taube och Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stikkan Andersson,
arr: K-J Ankarblom

PAUS

Gammelvals i Roslagen - Helen Sjöholm, Fredrik Lycke, Freddie Wadling & GöteborgsOperans Kör
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Pepita dansar - Helen Sjöholm
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Fiorella från Caramella - GöteborgsOperans Barnkör
av Evert Taube, arr: K-J Ankarblom

Briggen Blue Bird av Hull - Freddie Wadling
av Evert Taube, arr: K-J Ankarblom

The Shifting of the Sands - Freddie Wadling

Adagio, tema ur Spartacus (Onedinlinjen) - GöteborgsOperans Orkester
av Aram Chatjaturian

Den lycklige nudisten - Fredrik Lycke & GöteborgsOperans Kör
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Ships - Freddie Wadling & GöteborgsOperans Kör
av Freddie Wadling, arr: K-J Ankarblom

Tango i Nizza - Helen Sjöholm & Fredrik Lycke
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Vals i Valparaiso - Alla
av Evert Taube, arr: Martin Östergren

Sololá - Alla (extranummer)
av Evert Taube

Kameran gick för högtryck, men strax innan första akten var slut tog det stopp. Såg förvånat att minneskortet var fullt. Så många bilder hade jag väl ändå inte tagit..? Då upptäckte jag att alla Kristinabilder från Royal Albert Hall fanns kvar i kameran, och fick ägna pausen åt att radera dem.

Dirigent och konferencier under kvällen var Josef Rhedin, men även Helen och Fredrik Lycke pratade en del mellan sånginslagen, och berättade bl.a. om sina första Taubeminnen. Båda var lika dråpliga, men det var främst sättet och tonfallet de berättades i som gjorde dem festliga, de skulle inte alls göra sig lika bra i skrift.

Helen imponerade stort och fick verkligen visa sin bredd som artist i de sånger hon framförde; allt från Till havs och Mikael Wiehes Titanic till Pepita dansar, där hon perfekt gestaltade en spansk señorita! Den sistnämnda låten blev min personliga favorit, tillsammans med slutnumret Sololá. Mindre bra tyckte jag om det jazzinspirerade arrangemanget i Till havs, men Helens röst var det absolut inget fel på. I första akten bar Helen en blå klänning, och en turkos med volanger. I andra akten hade hon bytt till en röd lite kortare klänning. På fötterna bar hon nätta sandaler av tunna remmar med hög klack.

Om de båda manliga solisterna hade jag innan denna konsert haft många fördomar, som jag till all lycka kraftigt tvingades revidera innan kvällen var slut! Men det började illa. Freddie Wadling kom instapplande på scenen stödd på käpp, och slog sig tungt ned på några packlårar som tillhörde rekvisitan, innan han stämde upp i Så skimrande var aldrig havet. Mina öron fullständigt krullade ihop sig av obehag, för det lät precis så gräsligt som jag fruktat att det skulle göra! Dessutom hukade han så förskrämt över mikrofonen där han satt att jag i varje cell av min kropp tyckte mig förnimma den ångest han kände. Det kan naturligtvis ha varit ren inbillning ifrån min sida, men i den stunden upplevde jag det så.

Jag hade precis läst i programmet att Freddie uppgavs ha en av Sveriges bästa rockröster, och Josef Rhedin hade i sin presentation av solisterna berättat att Helen väldigt gärna ville ha med Freddie i denna konsert. Själv begrep jag absolut ingenting, vad var det Helen hörde hos honom som jag missat..? Svaret fick jag i nästa låt han framförde; A Salty Dog. Då kom rockrösten fram, och plötsligt började det låta riktigt bra! Efter den låten hade jag vant mig vid hans sätt att sjunga och hade inte längre något problem med det. Han är annorlunda helt enkelt, men på ett positivt sätt.

Fredrik Lycke hade jag inte heller mycket erfarenhet av sedan tidigare. Jag hörde honom i en sommarkonsert i Malmö här om året, tillsammans med bl.a. Gunilla Backman och Anders Ekborg, men mitt enda klara minne av honom från det tillfället var att han till sitt utseende påminde väldigt mycket om Robert Gustafsson. Vad han sjöng har jag redan glömt. Han var med andra ord ganska intetsägande i mina ögon, om än med hyfsad röst. Det dröjde faktiskt en bra bit in i andra akten av denna Taubekonsert innan jag tvingades revidera även den uppfattningen.

Första akten var lite mer allvarsam än den andra, snudd på högtravande mellan varven, men i den andra var det betydligt mera fart. Plötsligt kom Fredrik in i vit sommarkostym och hatt, och bjöd verkligen på sig själv då han stämde upp i Den lycklige nudisten. Plagg efter plagg flög av vartefter sången framskred, och märkliga tejpkonstruktioner skymtade fram på hans kropp, som troligen hållt de specialsydda kläderna på plats. Plötsligt stod han där spritt språngande naken för ett ögonblick, och skratt blandades med överraskade rop från den kvinnliga delen av publiken. Nu framstod plötsligt förmaningarna inför andra akten; att all fotografering, filmning och ljudupptagning var strängt förbjuden, i ny dager. Jag tyckte det var en smula märkligt att detta inte hade nämnts redan i första akten, men nu tänkte jag att man kanske med flit avvaktat så nära inpå Lyckes nummer som möjligt, så att han skulle slippa att se detta på YouTube och mindre nogräknade hemsidor efteråt!

För att sammanfatta kvällen var den utan tvekan en sevärd konsert, med ett mycket varierat program! Solisterna var genomproffsiga och de båda körerna jätteduktiga. För GöteborgsOperans charmiga barnkör var det premiär på scenen denna kväll.
Tidigare har jag alltid sett Sven-Bertil Taube framför mig då jag hört namnet Taube. Sven-Bertil är min mammas stora idol, och till mina absolut tidigaste konsertminnen ifrån barndomen hör familjens Gröna Lundsbesök, som under många år var synkroniserade med Sven-Bertils regelbundet återkommande gästspel där. Men nu har jag fått någonting mer att förknippa med Taube; nästa gång någon nämner det namnet kommer jag även att se Helen, Freddie och Fredrik framför mig, denna ljuvliga majväll på GöteborgsOperan!